Kategoriarkiv: alliansen

Borgerliga partier som gör upp med s straffas av väljarna i nästkommande val

Såhär går det för borgerliga partier valet efter att de gjort upp med socialdemokraterna separat, eller har spräckt en borgerlig regering. En enad borgerlighet som gör upp med socialdemokraterna som till exempel pensionsöverenskommelsen är något annat eftersom alla då gjort upp med s.

1978 – Centern spräcker den borgerliga regeringen på kärnkraftsfrågan.
Resultat: -6 procent för c i valet 1979

1981 – Den underbara natten. C och fp gör upp om marginalskatterna med s bakom ryggen på sin koalitionspartner m som då lämnar regeringen.
Resultat: -2,6 procent för fp och -4,7 procent för c i valet 1982

1990 – Fp gör upp med s om århundradets skattereform.
Resultat: -3,1 procent för fp i valet 1991

1995 – C inleder ett ekonomisk-politiskt samarbete med s som bland annat resulterar i den nya budgetreglerna.
Resultat: -2,5 procent för c i valet 1998

Både c och fp skulle alltså från sitt nuvarande valresultat riskera att hamna under fyraprocentspärren i nästa val om de gör upp med s. Eftersom vi får utgå från att de gärna vill undvika det så blir det nog till att mästerförhandlaren Löfven visar vad han går för. Och som ni ser så spelar det inte någon roll om själva uppgörelsen sedan visar sig vara så bra att övriga borgerliga partier efteråt ställer sig bakom politiken, så som de gjort vad gäller århundradets skattereform eller det nya budgetreglerna (som s däremot naggade i kanten i höstas tillsammans med sd, mp och v).

Vänsterpartiet är det enda svenska parti som stött Nazityskland

Intressant att att just vänsterpartiet kör detta med att anklaga sin politiska motståndare för nazism på sin kongress. (Länk här.)

Vänsterpartiet är ju det enda svenska parti som någonsin stött Nazityskland. Det stödde som bekant Hitlerregimen så länge som Molotov-Ribbentroppakten fanns, 1939-1941. Under denna tid hann de med att stödja Nazitysklands invasion av Polen, Danmark, Norge, Holland, Luxemburg, Belgien, Frankrike, Jugoslavien, Albanien och Grekland. (Partiet är f.ö. också det enda svenska riksdagsparti som stödde Sovjetunionen under det Finska vinterkriget.)

Tyvärr får vänsterpartister aldrig svara på några journalistfrågor om hur de förhåller sig till detta. Inte ens från de som jobbar i public service. Och just detta kanske är förklaringen till den historielöshet som gör att vänsterpartiet tycker att det är okej att planera in att beskylla alliansregeringen för nazism. (Texten som används i framförandet skrevs ursprungligen för att angripa socialdemokraterna för nazism, men det är en annan sak.)

Vänsterpartiet är Sveriges mest extremistiska riksdagsparti – och även det mest oförskämda.

Vänsterpartiet är Löfvens tilltänkta regeringsundelag också…

Det var under Sven Linderots tid som partiledare som vänsterpartiet stödde Nazityskland. Det är inte dagens vänsterpartister ansvariga för, men de är ansvariga för att förhålla sig ödmjukt till sitt partis förbrytarhistoria.  En del av detta ansvar är att inte bete sig tölpaktigt och komma med anklagelser mot andra partier – speciellt när det gäller anklagelser om nazism.

Maud Olofsson och ansvaret under SAAB-krisen

Den som kan något om det svenska industristödets tragiskt dyra och meningslösa historia vet att hålla Maud Olofsson högt.

Varvskrisen, började i slutet på 60-talet, den dåvarande socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng och riksbankschefen Per Åsbrink gick då in med långtgående statliga garantier till varvsindustrin, sedan fortsatte det med den på hösten 1976 tillträdda borgerliga regeringens varvsakut, under centerpartistiska ekonomiministern Nils G. Åsling. Detta ledde ändå till bildandet av statliga Svenska Varv AB, då inget av det tidigare stödet hade hjälpt. Till slut lades ändå den mesta varvsverksamheten ner då varvsstödet upphörde med att regeringen Palme avskaffade produktionsstödet till varvsindustrin efter valet 1985.

20 års elände med subventioner och bortkastade skattepengar var över.

Nu har Maud Olofsson inte upprepat ett enda av de tidigare misstagen i den nu pågående krisen i fordondbranschen, och de ska Maud Olofsson och hela regeringen ha beröm för.

Det märkligaste då, under varvskrisen, och nu, under SAAB-krisen, är fackets och socialdemokraternas agerande. Det är även ytterst märkligt att s.k. borgerliga regeringar under 70-talet höll på med varvsstöd och förstatligande av en hel bransch, men det är är inte lika märkligt som LO-fackens agerande nu som då.

Facket och socialdemokraterna brukar berömma sig själva för likalöneprincipen i Rehn-Meidnermodellen. Alla som utför samma typ av arbete ska ha samma lön. Allt för att de mindre lönsamma företagen SKA slås ut så att arbetskraften kan övergå till mer lönsamma företag. I det närmaste är detta att betrakta som att Sverige, på fackets och socialdemokraternas initiativ, redan på 50-talet införde Schumpeters teori om den kreativa förstörelsen som politisk och facklig dogm.

Det märkliga är att denna egna politik inte hindrar fackrepresentanter och socialdemokrater att klaga då dessa principer faktisk får avsedd effekt och olönsamma företag är att på väg att slås ut av just Rehn-Meidnermodellens likalöneprincip. Då ska det till subventioner, stöd och statligt ägande – tvärt emot de egna principernas intentioner. De principer som är grunden för samma fackföreningars centrala löneavtal. Jag tycker det är ohederligt.

En modern kurios pajas i periferin har dock tillkommit, Peter Eriksson (som jag i andra sammanhang talat hyggligt gott om bl.a. här och här på bloggen). Miljöpartiet, som inte lagt två strån i kors för den svenska bilindustrin tidigare, som alltid varit tidig med att kritisera VOLVO och SAAB för de bilar de gör och som varit emot bilismen på alla fronter sedan partiet bildades 1981 – just detta parti anklagar nu regeringen för att ett olönsamt svenskt dotterföretag till USAs största bilföretag läggs ner efter decennier av stora förluster. Det enda som är ovanligare än att SAAB går med vinst är väl att det sker en kärnkraftsolycka med dödlig utgång. Ohederligt är bara förnamnet, men likalöneprincipen har inte varit miljöpartiets idé, men bilhatandet är näst efter kärnkraftshatet partiets livseleixsir.

Och så till sist en stilla undran. Varför lyfter media inte fram den samlade vänsterns hyckleri? Hyckleri och ohederlighet ska väl en fri media med självkänsla alltid sätta tänderna i? Dock diskuteras frågan ur SIFOkratiskt perspektiv i GT här.

Mp och s står närmre alliansen än v

Miljöpartiet vill spendera knappt 20 miljarder mer än alliansregeringen vill i sitt budgetförslag.

Socialdemokraterna vill spendera knappt 20 miljarder mer än alliansregeringen vill i sitt budgetförslag.

Vänsterpartiet vill spendera drygt 50 miljarder mer än alliansregeringen vill i sitt budgetförslag.

Således krävs det mindre för att mp och s ska kunna komma överens med alliansen än med vänsterpartiet.

Det här ska bli intressant.

Efter Zimbabweresan – försvara er!

Nu har alltså biståndsminister Gunilla Carlsson som representant för EU besökt diktator Robert Mugabe i Zimbabwe. Jag vill ha redovisat vad som uppnåtts med detta besök förutom att man visat Mugabe – och alla andra diktatorer – att man gärna besöker en diktator som EU självt tidigare fördömt för att ha fuskat till sig senaste valet.

Försvara er!

Jag tror Gunilla Carlsson sent kommer ångra fotografierna på där hon frivilligt väljer att besöka diktator Mugabe.

Barbro Hedvall i DN resonerar i liknande banor här.

Oppositionens budget intressantare än regeringens

En regering går kontinuerligt att utvärdera och när ett år är kvar till valet ska den lägga sin sista budget. Man har då en rätt hygglig bild av vad den sittande regeringen prioriterar och hur den agerar. Men vet vad man får – ungefär.

Med tanke på att det är vi medborgare som betalar skatt som finansierar det regeringen föreslår i sin budget får vi hoppas på att det inte blir så mycket valfläsk i budgeten. Konjunkturen är förstås en klart hämmande faktor, men allt får bedömas givet läget. Och politik är relativ.

Oppositionens, den röd-röd-gröna oppositionens skuggbudget nu i höst, den som läggs fram några veckor efter att regeringen presenterat sin höstbudget, d.v.s. budgeten för nästa år, år 2010, kommer att bli intressantare och ett viktigare dokument inför valet än Alliansregeringens budget. Och detta av flera skäl. (Man ska ha i åtanke att oppositionens budget, eller budgetar, alltid är förslag i förhållande till den sittande regeringens budgetförslag.)

  1. Blir det överhuvudtaget en gemensam budget för de tre vänsterpartier som redan sagt att de ska sitta i samma regering, eller är de inte tillräckligt överens ännu?
  2. Om inte, vad gör de i så fall gemensamt och – lika viktigt – vad gör de i så fall inte gemensamt.

Svaret på dessa frågor är intressantare än regeringens budget för 2010. Anser jag.

Mona Sahlins sommartal förefaller helt ha undvikit att ge besked om hur det ligger till med den samlade (?) oppositionens budgetarbete. Ett gäng kostsamma förslag och ett gäng kosmetiska önskemål utan besked om förankring i vänsterpartiet och miljlpartiet och – tadaaaaaa – utan besked om hur alla utgifter ska finansieras. Östros har ju t.ex. kritiserat regeringen för att den lånar pengar, så ökad statlig upplåning, d.v.s. ökat budgetunderskott, borde vara en utesluten väg. Om de är hederliga i sin retorik.

Som sagt, oppositionen budget är i höst intressantare än regeringens.