fytne.nu

Sverige, Danmark, Finland, Estland, Luxemburg, Cypern och Bulgarien är de sju länder som sköter sin budgetpolitik enligt ingångna avtal (Stabilitetspakten) om maximalt 3 procents budgetunderskott.

Kommissionen har kritiserat 20 av EU:s 27 medlemsländer för att de bryter mot stabilitetspaktens krav på maximalt 3 procents budgetunderskott.

Detta innebär att Sverige är ett av sju länder som slipper att inför EU åta sig ett sparprogram för att åtgärda ett otillåtet stort budgetunderskott.

Länk till listningen finns här.

Märkligt nog rapporterade Ekot om detta utan att meddela om Sverige tillhörde de kritiserade länderna eller inte. Det faller väl väl in i public service uppdrag att stödja Mona Sahlin när hon anklagar regeringen för att vara oansvarig och “låna till skattesänkningar” samtidigt som hon än så länge lagt en rad ofinansierade eller underfinansierade förlag tillsammans med de andra vänsterpartierna.

Jag förundras över regeringens kommunikation. Den får skit och förefaller ta skit för allt, helt oavsett om det är rimligt eller ej. Den försvarar sig inte när oppositionen kommer med insinuant kritik, den försvarar sig inte när kritiken är oskälig eller kommer från oppositionspolitiker som intar motstridiga ståndpunkter för att ta billiga poänger. Låt mig exemplifiera.

Bilindustrin - denna industri som förtalats, ifrågasatts och bekämpats av miljöpartiet och vänsterpartiet i decennier, får och regeringen skit för att den inte vill stödja på samma framgångsrika sätt som vi stödde varven från slutet av 60-talet till mitten av 80-talet.

FRA-lagen - som jag tycker de förtjänar mycket kritik för - får de kritik för av från socialdemokraterna, trots att det var ett socialdemokratiskt förslag från början. Det var den socialdemokratiske försvarsministern Leni Björklund som under förra mandatperioden beställde utredningen. Något som Sahlin, som satt i samma regering kommer undan med när hon i högan sky klagar på integritetskränkningarna lagen medför. Alltså, det parti som bedrev olaglig åsiktsregistrering redan med IB på 70-talet, kommer undan det faktum att det varken förre eller nu själva har rent mjöl i påsen i övervaknings och integritetsfrågan.

Sjukförsäkringarna - Regeringen försvarar sig knappt mot alla beskyllningar om omänsklighet trots att den situatíon de fick ta över var att världens friskaste folk var det mest sjukskrivna. Och trots att myndigheterna knappast brydde sig om att få de sjukskrivna tillbaks i arbete.

Förtidspensionerna - Trots att regeringen Reinfeldt fick ta över en situation där arbetslösa gjordes till förtidspensionärer på löpande band, hur kärnfriska de än var, med syftet att dölja den öppna arbetslösheten, så får de nu kritik som de knappt försvarar emot när de faktiskt bryter med denna manipulativa och passiviserande politik.

Försvaret - trots att de fått ordning på försvarets ekonomistyrning får de nu ovett från partier som år efter år lät försvaret missköta sin ekonomistyrning. De får kritik från de små oppositionspartierna för utlandsinsatserna, trots att de alla startades av den regering som de själva var stödpartier åt under förra mandatperioden. De får kritik för anslagsnivån av socialdemokraterna trots att de ska samverka med partier som knappast kommer tillåta några anslagshöjningar om de kommer med i regeringen.

Statsfinanserna - Sahlin anklagar regeringen för att “låna till skattesänkningar”, men faktum är att Sverige är ett av endast sju länder i EU som inte fått kritik för sina statsfinanser.

Pensionerna - det framförs kritik mot att pensionerna sänks, p.g.a. den automatiska broms som slår till i det nuvarande pensionssystemet, trots att socialdemokraterna står bakom pensionsuppgörelsen och faktiskt var det parti som satt vid makten när det nuvarande systemet infördes på 90-talet.

Jobbskatteavdraget - reallöneökningar i den storlek som jobbskatteavdraget motsvarar har aldrig vanliga svenska arbetare upplevt, ändå får de kritik för detta som “pensionärsskatt” trots att pensionärerna också fått sänkt skatt, om än inte lika mycket, och trots att en ökad förvärvsfrekvens är det som mest påverkar pensionernas nivå uppåt på bara några års sikt.

Jag tycker därför att regeringen Reinfeldt liknar en expeditionsministär, den berättar kort vad den gör, men den försvarar sig inte, den agiterar inte, den sätter inte hårt mot hårt i debatten och de ställer inte vänsterns kritik mot hur det var när de fick ta över i oktober 2006. Något som Tony Blair alltid gjorde under sina år vid makten. Vad är regeringen Reinfeldts Ulvskogar som utan skam i kroppen ger sig på sina motståndare vid varje möjligt tillfälle oavsett hur rimligt det är? Varför accepterar Regeringen all denna kritik utan att försvara sig? För mig är det ett mysterium.

Den som kan något om det svenska industristödets tragiskt dyra och meningslösa historia vet att hålla Maud Olofsson högt.

Varvskrisen, började i slutet på 60-talet, den dåvarande socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng och riksbankschefen Per Åsbrink gick då in med långtgående statliga garantier till varvsindustrin, sedan fortsatte det med den på hösten 1976 tillträdda borgerliga regeringens varvsakut, under centerpartistiska ekonomiministern Nils G. Åsling. Detta ledde ändå till bildandet av statliga Svenska Varv AB, då inget av det tidigare stödet hade hjälpt. Till slut lades ändå den mesta varvsverksamheten ner då varvsstödet upphörde med att regeringen Palme avskaffade produktionsstödet till varvsindustrin efter valet 1985.

20 års elände med subventioner och bortkastade skattepengar var över.

Nu har Maud Olofsson inte upprepat ett enda av de tidigare misstagen i den nu pågående krisen i fordondbranschen, och de ska Maud Olofsson och hela regeringen ha beröm för.

Det märkligaste då, under varvskrisen, och nu, under SAAB-krisen, är fackets och socialdemokraternas agerande. Det är även ytterst märkligt att s.k. borgerliga regeringar under 70-talet höll på med varvsstöd och förstatligande av en hel bransch, men det är är inte lika märkligt som LO-fackens agerande nu som då.

Facket och socialdemokraterna brukar berömma sig själva för likalöneprincipen i Rehn-Meidnermodellen. Alla som utför samma typ av arbete ska ha samma lön. Allt för att de mindre lönsamma företagen SKA slås ut så att arbetskraften kan övergå till mer lönsamma företag. I det närmaste är detta att betrakta som att Sverige, på fackets och socialdemokraternas initiativ, redan på 50-talet införde Schumpeters teori om den kreativa förstörelsen som politisk och facklig dogm.

Det märkliga är att denna egna politik inte hindrar fackrepresentanter och socialdemokrater att klaga då dessa principer faktisk får avsedd effekt och olönsamma företag är att på väg att slås ut av just Rehn-Meidnermodellens likalöneprincip. Då ska det till subventioner, stöd och statligt ägande - tvärt emot de egna principernas intentioner. De principer som är grunden för samma fackföreningars centrala löneavtal. Jag tycker det är ohederligt.

En modern kurios pajas i periferin har dock tillkommit, Peter Eriksson (som jag i andra sammanhang talat hyggligt gott om bl.a. här och här på bloggen). Miljöpartiet, som inte lagt två strån i kors för den svenska bilindustrin tidigare, som alltid varit tidig med att kritisera VOLVO och SAAB för de bilar de gör och som varit emot bilismen på alla fronter sedan partiet bildades 1981 - just detta parti anklagar nu regeringen för att ett olönsamt svenskt dotterföretag till USAs största bilföretag läggs ner efter decennier av stora förluster. Det enda som är ovanligare än att SAAB går med vinst är väl att det sker en kärnkraftsolycka med dödlig utgång. Ohederligt är bara förnamnet, men likalöneprincipen har inte varit miljöpartiets idé, men bilhatandet är näst efter kärnkraftshatet partiets livseleixsir.

Och så till sist en stilla undran. Varför lyfter media inte fram den samlade vänsterns hyckleri? Hyckleri och ohederlighet ska väl en fri media med självkänsla alltid sätta tänderna i? Dock diskuteras frågan ur SIFOkratiskt perspektiv i GT här.

LO-ekonomerna, Anna Fransson och Irene Wennmo, skrev på DN debatt 9 december om sin LO-rapport:

Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när alliansregeringens första åtgärder slog igenom, men även under den förra S-regeringen skedde en liknande utveckling. Att låta sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter gröper ur tryggheten för alla.

Vad de säger, förutom det gamla vanliga vänstermantrat att “klyftorna ökar” är faktiskt att de “arbetslösa och sjuka” blivit rikare. Visserligen bara 0,86 procent rikare de senaste sex åren, men det är en välståndsökning och inte en välståndsminskning.

Om man är fattig måste det viktigaste vara att man blir mindre fattig, eller rikare, beroende på hur man väljer att uttrycka det. Är man fattig för att man är arbetslös är vägen till ett jobb avgörande för att bli rikare - och det ska det rimligtvis vara också. Och är man sjuk är det viktigaste att man blir frisk om det är möjligt - och vården i Sverige har blivit bättre sedan 1991. Och LO visar nu i sin rapport att de “fattiga” i det här fallet “arbetslösa och sjuka” alltså blivit rikare.

Men varför detta tjat om klyftorna? Sverige har en världens lägsta ginikoefficienter.

Men det är en sak till som LO inte tar upp och som rimligtvis är ytterst relevant. De skriver om perioden 1991-2007. Det är 16 år, vilket är 20 procent av ett liv i Sverige. Är det samma personer som utgjorde de arbetslösa och sjuka 1991 som 2007? 16 årskullar har tillkommit och 16 årskullar har avlidit. Och sedan tillkommer den eventuella sociala rörligheten. I ett bra samhälle många som tar sig från de lägre decilierna och under sitt liv förmår att göra en liten klassreda inom systemet och helt enkelt komma upp sig en bit. Här är Sveriges svaghet i förhållande till de bästa länderna (vilket givetvis är de ett land med ambitioner ska jämföra sig med).

Hur kan man vara så ointresserad av hur lätt det är att ta sig från absolut fattigdom som LO är i denna rapport?

Hur kan man vara så ointresserad av om det är samma personer inbegrips 1991 samt 2007 som LO är i denna rapport?

Och hur kan man framställa det faktum att “arbetslösa och sjuka” blivit lite rikare som att “skillnaderna mellan fattiga och rika ökar kraftigt”?

Om det väsentligaste är att minska klyftorna kan man göra det genom att de rikaste blir 50 procent fattigare och de fattigaste blir 49 procent fattigare. Skulle det vara att betrakta som en framgång för Sverige enligt LO?

LO bidrar till fördumningen av det offentliga samtalet när de kommer med såna här perspektiv.

Hultsfreds kommun, som styrs av socialdemokraterna och vänsterpartiet, har nu beslutat att satsa dryg 8 miljoner av skattebetalarnas pengar för att säkerställa att det blir Hultsfredsfestival även nästa år.

Vård skola rockfestival liksom.

Nu vet vi att gnäll om att kommunen behöver mer pengar från staten för att klara vården skolan och omsorgen även här är lögn.

Kjell-Olof Feldt och Sven-Olof Lodin kritiserar Östros och socialdemokraternas nuvarande skattepolitik och vill se eftertanke och realism. De kritiserar också jobbakatteavdragets konstruktion och vill att grundavdragets LO-puckel justeras i sället. De båda vill se en blocköverskridande skattereform som i princip syftar till att återupprätta skattereformen från 1991.

Läs DN-debattartikeln här.

Nu har regeringen beslutat att förlänga garantiprogrammet för bankerna. Förmodligen går det knappt att göra på något annat sätt, men det ger en mycket bitter prejudicerande eftersmak. Inte förlängningen i sig, utan att det överhuvudtaget finns.

Hur vi ska minska sådant här i framtiden borde vara centrum för diskussionen om hur vi på sikt ska undvika liknande problem igen. Och såklart ska sådant som svenska SBAB och amerikanska Fannie Mae och Freddie Mac avskaffas så att det inte finns statliga, eller statligt uppbackade institutioner som har till uppgift att driva fram onormal kreditgivning med extra små marginaler hos låntagarna. De är som smittohärdar i det finansiella systemet. Alla andra institutioner blir smittade av dessa eftersom om de inte följde med i degenereringen så förlorar de marknadsandelar.

Som jag skrev i förra inlägget ser jag en risk för att vi är på väg mot en ny fastighetsbubbla.

BNP faller med omkring 6 procent i år och tjänsteproduktionen föll med 4,4 procent i Augusti. Samtidigt som detta pågår är räntorna så låga att fastighetspriserna stiger. Det säger sig själv att detta inte är hållbart. De bör över tid inte stiga med mer än den realekonomiska tillväxten. Nu minskar den samtidigt som bostadspriserna stiger!

Riksbankens reporänta bör upp så fort den är säker på att krisen inte fördjupas längre. En fastighetsmarknad i bubblande obalans är inte bra. Stoppa den, stoppa den nu!

En ljusglimt är att jag inte är helt ensam om denna uppfattning. I går skrev även SvD Näringliv om detta.

Så har Australien som första större industriland höjt sin ränta. Australien är en råvaruekonomi och ligger tidigt i konjunkturcykeln. Men inte bara detta, för låga räntor gör att de makroekonomiska obalanserna som skapade krisen aldrig justeras. För låg ränta gör att vi inte förbättrar kapitalallokeringen i ekonomin. Jag tycker att Sveriges, liksom i princip hela västvärldens, räntor ligger på en oroande låg nivå. I varje fall om de inte snart går upp en aning. Bubblorna i bostadssektorn måste pysa ut och förlusterna tas för att ekonomierna ska komma i balans.

Som tur är ligger Sverige hyfsat till, även om det förefaller orimligt att bostadspriserna inte justeras ner, med tanke på att Sverige låg i topp vad gäller prisstegringar på bostadsmarknaden de två åren innan krisen slog till förra hösten. Med den räntenivå vi har nu förefaller t o m bostadsbubblan fortsätta växa.

Björn Wellhagen på Sveriges Byggindustrier drar en lans för sin bransch

– Om man gör en väldigt schematisk bedömning av det så har vi ungefär 4,5 miljoner bostäder i Sverige. Om alla de bostäderna står i hundra år, så skulle det behöva byggas 45 000 lägenheter per år, bara för att behålla beståndet, säger Björn Wellhagen på Sveriges Byggindustrier.

Men i stället blir det kanske mindre än 15 000 i år och bostadsbyggandet här är sämst Norden. Siffran för påbörjade lägenheter per 1 000 invånare är 2,4 i Sverige, i Danmark 3,3, Finland 4,5 Norge 5,5 och på lilla Island byggs hela 10 lägenheter per 1 000 invånare.

Vilken charlatan. Bostadshusen står betydligt längre än hundra år, hela hans utgångspunkt är anmärkningsvärd. Är det någon som tycker att stenstäderna i Stockholm, Göteborg och Malmö är i rivningsskick nu när de är mellan 90-130 år?

Om man vet vilken kris det råder på Island, speciellt i byggsektorn, kanske vi inte ska vara så avundsjuka på att de bygger 5ggr mer lägenheter per capita än vi. Och dessa siffror, som ekot presenterar, är obegripliga om man inte får helhetsbilden, med befintligt bestånd och förhållandet lägenheter - villor.

Jag har ny lyssnat på budgetdebatten i riksdagen och socialdemokraternas ekonomiska talesman, Thomas Östros, fyller verkligen sin roll som alliansregeringens huvudopponent.

Det går att tycka att regeringen satsat för lite på en det ena och en det andra i krisen.

Det går att tycka att regeringen drivit fram ett för stort budgetunderskott under i krisen.

Men…

Att både klaga på att regeringen spenderar för lite och på att budgetunderskottet växer är ohederligt.

Men Östros följer bara en gammal socialdemokratisk tradition, Ingvar Carlsson agerade precis lika dant som oppositionsledare 1991-1994. Då kritiserades den dåvarande borgerliga regeringen för att “man inte kan bromsa en bild som står redan still” OCH för att Sverige fick ett stort budgetunderskott.

Kristdemokraternas ekonomiske talesman, Stefan Atterfall, påpekade i debatten att Östros i sina skuggbudgetar varje år sedan 2006 föreslagit större budgetunderskott än i alliansregeringens budget.

Inget nytt under solen således. Men man kunde ju önska att det vore svårare att komma undan med denna ohederlighet. Att vi svenskar helt enkelt inte låter oss köpas av sådan ohederlig populism.