Kategoriarkiv: Vänsterpartiet

De svenska partierna är inte normala

I bland brukar jag säga att vi har världens sämsta vänster i Sverige. För att vara i en demokrati alltså. Och detta eftersom vänstern i Sverige är så socialt paternalistisk. I ekonomiska frågor är vänstern som vänstern i den demokratiska världen är mest, de har bara fått styra oproportionerligt mycket under efterkrigstiden. Fakta på marken är således lite extrem i Sverige med ett skattetryck bland de högsta i världen, men det är snarare en effekt av det långa regeringsinnehavet än någon radikalare ideologi än i systerpartierna i andra demokratiska länder.

Det som gör den svenska vänstern så unik är att den är så paternalistisk i livsstilsfrågor. Det ska vara systembolag med skyhöga alkoholpriser, krångliga och dyra processer kring utskänkningstillstånd, krav på vakter, inhägnade områden och servering av varm mat vid serveringsställena. Allt för att göra det nästan omöjligt för den hårdbeskattade arbetarklassen att kunna gå på krogen och äta middag med vin och öl, så som de oftare gör i resten av Europa. Till detta kommer att vänstern i Sverige driver en amerikanskt repressiv narkotikapolitik. Det var den socialdemokratiska regeringen som på 80-talet kriminaliserade innehav för eget bruk och konsumtion. Den som super för mycket får hjälp, den som tar för mycket av andra droger får fängelse. Att ”högern” eller konservativa driver denna linje på många hålla är tyvärr som det brukar vara i andra demokratiska länder. Och det är detta som gör ”högern” så oattraktiv enligt många. Men i Sverige delas denna högersjuka av vänstern så till den milda grad att det är vänstern som mer än kyrkan driver på denna statliga livsstilspaternalism. Det är därför jag tycker mig ha fog för påståendet att vi har världens sämsta vänster i Sverige eftersom vänstern i Sverige står för ofri ekonomi OCH social paternalism. Borgerligheten står för friare ekonomi och som vanligt – och tyvärr – för social paternalism.

Således kan man inte genom att välja vänster eller borgerlighet påverka den statliga sociala paternalismen i allmänna val i Sverige. Vilket är något frustrerande. Vi kan bara välja mellan stor och jättestor offentlig sektor, eftersom den sociala paternalismen inte är uppe för diskussion. Dock finns det en liten unik faktor i Sverige och det är moderaterna. Moderaterna är något så unikt som ett parti som är allmänt oradikalt, men dock, borgerligt i ekonomiska frågor, men med en unik liberal syn vad gäller livsstilsfrågor. Detta syns vad gäller synen på alkoholfrågan, homoäktenskapsfrågan, abortfrågan och en rad andra symbolfrågor där ”högerpartier” faktiskt ofta tycker tvärt om. Dock gäller detta såklart inte narkotikafrågan, men dock.

Moderaterna är något så unikt som ett ”högerparti” som är liberalt i ekonomiska frågor och tolerant liberalt i livsstilsfrågor. Det är detta som förklarar att det största ”högerpartiet” i Sverige är som störst i storstäderna och relativt sett som svagast på landsbygden. I nästan alla andra demokratiska länder är det tvärt om. Vänstern (som då är socialt liberal) är stark i storstäderna och högern (som då är socialt parternalistisk)  är stark på landsbygden.

Så, de enda svenska partierna som är som sina systerpartier i resten av världen är kristdemokraterna och folkpartiet. Centern har som bekant bara systerpartier i Finland och i Norge, men nu när de blivit allt mer liberala, i takt med att böndernas andel av befolkningen hamnat kring en procent av befolkningen, så ska de nog räknas som ett helt vanligt mittenliberalt parti och därför räknas vara normala enligt det internationella betraktelsesättet.

Övriga partier i Sverige är inte som sina systerpartier i resten av den demokratiska världen.

De tre vänsterpartierna avviker genom att vara som högerpartier brukar vara i många livsstilsfrågor.

Och moderaterna avviker avviker genom att vara som vänsterpartier brukar vara i många livsstilsfrågor.

Socialdemokraterna och socialstyrelsen byter plats

Och detta är inte på väg bort, det är snarare på väg att cementeras.

Socialdemokraterna och socialstyrelsen byter plats vad gäller synen på nyttan med sprutbytesprogram för ”narkomaner” (läs. i det här fallet heroinister).

På den socialdemokratiska kongressen beslutades nämligen att de ska bli ännu mer amerikaniserade och repressiva i sin syn på narkotikaproblemen när de nu bestämde sig för att vara emot sprutbytesprogram. Läs om det här.

Några dagar senare gick chefen för socialstyrelsen, tillsammans med cheferna för smittskyddsinstitutet och folkhälsoinstitutet ut på DN-debatt och argumenterade för den nu mera vetenskapligt undersökta nyttan för minskad spridning av HIV och hepatit med sprutbytesprogram. Läs DN-debattaren här.

Mp och s står närmre alliansen än v

Miljöpartiet vill spendera knappt 20 miljarder mer än alliansregeringen vill i sitt budgetförslag.

Socialdemokraterna vill spendera knappt 20 miljarder mer än alliansregeringen vill i sitt budgetförslag.

Vänsterpartiet vill spendera drygt 50 miljarder mer än alliansregeringen vill i sitt budgetförslag.

Således krävs det mindre för att mp och s ska kunna komma överens med alliansen än med vänsterpartiet.

Det här ska bli intressant.

Oppositionens budget intressantare än regeringens

En regering går kontinuerligt att utvärdera och när ett år är kvar till valet ska den lägga sin sista budget. Man har då en rätt hygglig bild av vad den sittande regeringen prioriterar och hur den agerar. Men vet vad man får – ungefär.

Med tanke på att det är vi medborgare som betalar skatt som finansierar det regeringen föreslår i sin budget får vi hoppas på att det inte blir så mycket valfläsk i budgeten. Konjunkturen är förstås en klart hämmande faktor, men allt får bedömas givet läget. Och politik är relativ.

Oppositionens, den röd-röd-gröna oppositionens skuggbudget nu i höst, den som läggs fram några veckor efter att regeringen presenterat sin höstbudget, d.v.s. budgeten för nästa år, år 2010, kommer att bli intressantare och ett viktigare dokument inför valet än Alliansregeringens budget. Och detta av flera skäl. (Man ska ha i åtanke att oppositionens budget, eller budgetar, alltid är förslag i förhållande till den sittande regeringens budgetförslag.)

  1. Blir det överhuvudtaget en gemensam budget för de tre vänsterpartier som redan sagt att de ska sitta i samma regering, eller är de inte tillräckligt överens ännu?
  2. Om inte, vad gör de i så fall gemensamt och – lika viktigt – vad gör de i så fall inte gemensamt.

Svaret på dessa frågor är intressantare än regeringens budget för 2010. Anser jag.

Mona Sahlins sommartal förefaller helt ha undvikit att ge besked om hur det ligger till med den samlade (?) oppositionens budgetarbete. Ett gäng kostsamma förslag och ett gäng kosmetiska önskemål utan besked om förankring i vänsterpartiet och miljlpartiet och – tadaaaaaa – utan besked om hur alla utgifter ska finansieras. Östros har ju t.ex. kritiserat regeringen för att den lånar pengar, så ökad statlig upplåning, d.v.s. ökat budgetunderskott, borde vara en utesluten väg. Om de är hederliga i sin retorik.

Som sagt, oppositionen budget är i höst intressantare än regeringens.

Svensk-Stalinistkommunistnordkoreanska föreningen…

… alltså Svensk – [Nord]koreanska föreningen, de har en styrelse och i den sitter Torbjörn Björkman. Han har med anledning av den Nordkoreanska kärnvapensprängningen skrivit en debattartikel till försvar för Nordkoreas agerande. Han skriver bl.a.:

Nordkorea är ett exempel på ett humant högtstående liv. USA vet att landet åter kan bli en blomstrande industrination, ett exempel för världen, med socialismen som ett alternativ till kapitalismen. Därför ska landet hållas på mattan och tvingas till minsta möjliga import av billig energi.

/—/

Ansvaret för det låsta läget i sexpartssamtalen ligger helt hos Japan och de andra länder som förkastat ”andan av ömsesidig respekt och jämlikhet” som innefattas i det gemensamma uttalandet den 19 september.
Om det är omöjligt att sätta stopp för de fientliga relationerna genom dialog, så finns det ingen annan möjlighet än att stärka förmågan att avskräcka från och förhindra fientliga handlingar.”

Jag har alltid undrat hur människor i en civiliserad demokrati kan framhålla en järnhård diktatur med dödsstraff, politiska fångläger och svält som ett föredöme. Om livet i Nordkorea nu är så jääävla fint och livet i västvärlden så förfärligt, varför flyttar inte sådana som Torbjörn Björkman dit? Får de inte flytta dit om de vill? Inte ens de i vänskapsföreningen?

Normalt sett är länder som man inte får flytta ifrån skitländer.

Normalt sett är länder som ingen vill flytta till skitländer.

Normalt sett är länder som folk vill, men inte får, flytta ifrån skitländer.

Läs den intressanta/bizarra/paranioda/underhållande debattartikeln här.

I övrigt undrar jag när vi kan få köpa Noko Jeansen från Nordkorea. Måste medge att jag är nyfiken.

Och så undrar jag förstås vad det vänsterpartistiska oppositionslandstingsrådet i Stockholm, Birgitta Sevefjord, tycker. Håller hon med sin föreningsvän Torbjörn Björkman i det han skriver? Och vad säger socialdemokraterna om sin tilltänkta allianspartner?

Riksdagsdebatt om bonusar sänds i TV 26/3 kl. 12.00

 

Precis som jag förutspådde i förrgår här, blev det en underhållande fortsättning på debatten om LO och bonusarna. Och det är inte slut än.

I morgon torsdag 26/3 kl. 12.00 blir det, som ni ser ovan, debatt om bonusar i de statliga företagen. På initiativ av socialdemokraterna… 🙂

Den kommer att sändas i SVT2, SVT24 och SVT play på nätet. Den som gillar politiskt krumbuktande, att ”lyssna mellan raderna” och vill se politikerna tassa som katten kring het gröt ska definitivt inte missa denna debatt.

Särskilt värt att notera är vilka som inte deltar i debatten. Varken Mona Sahlin eller hennes finanspolitiske talesman Thomas Östros ska delta verkar det som. Hade de trott sig kunna vinna debatten och köra över regeringen i den här frågan hade socialdemokraternas toppnamn givetvis deltagit i denna debatt, så bara det faktum att debatten nu verkar få skötas av Tomas Eneroth är ett tecken på att socialdemokraterna nog ångrar att de begärde just denna debatt. Eneroth själv kanske kan stärka sin position i socialdemokraterna om han trots allt kommer ur debatten med endast mindre blessyrer. Han har då gjort bra ifrån sig i ett trängt läge och visat på uppoffring och lojalitet mot sin partiledning. Men det är föga troligt att han lyckas.

Detta är debatten som alla deltagare vill slippa, ja kanske inte vänsterpartiet eller miljöpartiet. Men hur som helst ligger det inte i deras intresse att den samlade vänstern misslyckas att vinna valet i september nästa år nu när de ska gå till val som ett samlat (?) regeringsalternativ.

Så… för en gångs skull, missa inte riksdagsdebatten i morgon torsdag kl. 12.00 på TV.

Konsekvenserna av det RÖD-röd-gröna sammarbetet

Så kom socialdemokraterna och miljöpartiet överens om att gå till val 2010 på att bilda gemensam regering även med vänsterpartiet. En självklar seger för vänsterpartiet. Och en lika självklar vänsterförskjutning av tyngdpunkten i vänsteralternativet i svensk politik.

Några saker vi kan utgå från som inte har gällt tidigare är att miljöpartiets små och få uppgörelser med de borgerliga partierna inte längre kan sägas gälla. Således ligger följande i farisonen vid en vänsterseger i valet 2010:

Friskolorna, som fått leva på nåder när socialdemokratterna tidigare bildat minoritetsregering eftersom miljöpartiet haft en annan syn på frågan om friskolor och i praktiken varit dess beskyddare. Nu får det anses klart att friskolornas fortbestånd beror på valutgången 2010.

Undantaget för två nyckelpersoner från sist in först ut-regeln i företag med färre än tio anställda. Även detta lilla, men för småföretagen viktiga, undantag beror på valutgången 2010.

Annat som nu står klart är att vi troligtvis kommer att få kommunister i regeringen och i regeringskansliet, människor som tycker Kuba är ett föredöme, om den RÖD-röd-gröna koalitionen vinner valet 2010.

Men mycket är ännu oklart, ett flertal arbetsgrupper ska mejsla ut politiken på resoektive område. Detta medför troligtvis att det blir svårare för socialdemokraterna att kasta om valrörelsen med oväntade utspel så som maxtaxan från valrörelsens slutskede 1998.

Det ska bli intressant var dessa arbetsgrupper kommer fram till vad gäller:

energipolitiken

europapolitiken

försvarspolitiken

utrikespolitiken

En sak till är också klar, socialdemokraterna kommer inte att samtidigt kunna locka med mittenalternativet och den mjuka blockpolitiken. I och för sig kanske de ändå inte hade kunnat göra det nu när alliansen förefaller jobba på hygglihgt friktionsfrit partierna emellan. Blockpolitiken är klar före valet och det är något som gagnar demokratin eftersom alternativen är klara att ta ställning på valdagen. Vi kommer slippa korridormygel med valresultatet efter valet.

Ohly och Östros pådrivande i bostadsbubblan

Per Tedin på Sydsvenskan kommenterar Per Nilssons rapport ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” som jag skrev om här under i går:

En jämförelse mellan å ena sidan Sveriges Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, och å den andra amerikanska Federal Home Loan Mortage Corporation, Freddie Mac, och Federal National Mortage Association, Fannie Mae, har sina poänger.

Men skriver Tedin:

Svenska banker tycks på det stora hela ha visat en viss återhållsamhet också under de senaste årens hausse på bostadsmarknaden. Amerikanska bolåneinstitut har däremot levat under hot om böter om de bedömdes som alltför restriktiva i bedömningen av sina låntagare.
Lägg därtill att Freddie Mac och Fannie Mae innan bubblan sprack stod bakom bortemot hälften av bolånen i USA. Det kan jämföras med SBAB:s andel av den privata bolånemarknaden som uppgår till mindre än 8 procent.
Risken för att SBAB blir ett svenskt Freddie Mac får nog trots allt betecknas som liten. Det hindrar inte att bolånemarknaden förmodligen mår bäst om staten håller sig borta från utlåningen.

Läs Per Tedins ledare i Sydsvenskan här.

Och det finns ytterligare ett problem med dessa billiga krediter som driver upp huspriserna – det blir svårare för fler att någonsin i sitt liv lyckas betala av sitt bostadslån och bli obelånade ägare av sitt eget hem. Allt eftersom konstlat billiga krediter drivit upp priserna.

En politik som leder till att fler får ett högbelånat hem och att färre någonsin kommer att kunna ha betalt av sitt hus – är det en bra politik? Jag tycker inte det. Det är en politik som skapar skevheter på marknaden och det är en politik som gynnar: byggherrar, risktagande med andras pengar i banksystemet och fastighetsmäklare som få mer betalt för att förmedla dyrare bostäder än billiga.

Detta är vad SBABs tillskyndare försvarar.

Lars Ohly vill jag mena har därför exakt 180 grader fel i sin debattartikel från 10 oktober där han om finanskrisen bl.a. skrev:

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

Läs Ohlys analys av förslag m.a.a. finanskrisen här.

Och sedan har vi förstås Mona Sahlins ekonomiutbildade skuggfinansminister Thomas Östros som så sent som för drygt ett år sedan protesterade mot alliansregeringens planer på utförsäljning av vissa statliga bolag, däribland SBAB. Jag undrar om Östros fortfarande står för denna sin analys:

TeliaSonera och SBAB är två goda exempel på hur långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än utförsäljningens engångsintäkter.

/—/

SBAB är ett välskött och populärt företag med ett starkt varumärke och en kvarts miljon kunder. Men SBAB har också en viktig samhällsekonomisk funktion. Företaget har tvingat fram en rejäl prispress på bolånemarknaden och enligt riksdagens Utredningstjänst har SBAB:s agerande på bara några år bidragit till att en familj med ett 2-miljonerkronorslån sparat omkring 14000 kronor årligen på ökad konkurrens och sänkta räntemarginaler. När SBAB nu säljs ut är risken stor att prispressen försvinner och lånen blir dyrare.

Regeringen ger, trots att mycket stora gemensamma tillgångar står på spel, inte några ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu skyndsamt måste genomföras. Det kan tyvärr komma att stå svenska skattebetalare mycket dyrt.

Läs Östros artikel här.

Tyvärr äger fortfarande staten SBAB och värdet på SBAB lär inte ha ökat i takt med att den bostadsbubbla, som SBAB varit pådrivande för att skapa, nu pyser ut.

Ohly och finanskrisen – ett rätt

Under rubriken: ”Så går det när nyliberaler får styra” skriver Lars Ohly på SvD Brännpunkt om finanskrisen. Har har ett rätt och ett fel.

Rätt:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen.

-Bonussystemen är ett problem, men de är inte grunden till problemet, det är det faktum att det är OPM (Other Peoples Money) som hanteras som är problemet. Det personliga ägandet är svagt vilket bäddar för en direktörsekonomi där de som får bonusarna egentligen inte tar några risker eftersom de inte äger det de förvaltar. Detta bidrar till ökat risktagande eftersom vad direktörerna riskerar endast är sparken och en fet fallskärm. Går det illa för företaget är det inte deras agna livsverk som riskeras.

Fel:

Det är inte heller för låga räntenivåer.

-Jo delvis, det faktum att Fanny Mae, Freddie Mack p.g.a. sin semioffentliga status kunnat ge billigare lån har bubblan skapats.

Fel:

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

-Community Reinvestment Act, som tvingar bankerna att ge lån till personer som annars inte skulle ha fått lån är politik och inte fri marknad.

Fel:

Till politikens skuld hör att den abdikerat till förmån för marknaden.

-Jag måste upprepa mig: Community Reinvestment Act, som tvingar bankerna att ge lån till personer som annars inte skulle ha fått lån är politik och inte fri marknad.

Fel:

Penningpolitiken skall skötas av en riksbank som uttryckligen inte får ta någon hänsyn till folkvaldas åsikter eller demokratiskt fattade beslut.

-USAs riksbank, Federal Reserve, är mindre oberoende än den Svenska riksbanken. Om en mer oberoende riksdbank är det samma som en mer nyliberal politik så är Sverige nyliberalare än USA. F.ö. så är den oberoende svenska riksbanken inte ett exempel på hur något inte är demokratiskt förankrat. Det är mer att se som en i raden av alla självständiga myndigheter vi har i Sverige. Demokratiskt beslutade, budgeterade och reglerade, men med avstånd till dagspolitik och makthavarnas ”åsikter”.

På följande demokratiska sätt styrs riksbanken;

vi väljer en riksdag, den utser elva ledamöter till riksbanksfullmäktige, de utser i sin tur de sex som ska sitta i direktionen och den som däri ska vara riksbankschef. Denna lösning är demokratisk och transparent. Reglerna och målen som riksbanken har att hålla sig till är dessutom beslutade av riksdagen. Allt detta går även att ändra demokratiskt.

Fel:

En stor och robust välfärdsektor är ett skydd mot spekulativt slöseri.

-Hade så varit fallet hade vi aldrigt upplevt kriser i Sverige. Dessutom har det största slöseriet i Sverige alltid varit offentligt. Det är bara staten som uthålligt kan slösa med pengar. Företag som gör så går förr eller senare i konkurs. På vilket sätt hade vi nytta av varvsstödet på 70-talet? Och vem stod för detta varvsstöd?

Fel:

En stark allmännytta med många hyresrätter till låga hyror är ett smörjmedel i ekonomin…

-Om detta hade varit sant så hade det varit enkelt och snabbt att få ett hyreskontrakt i centrala Stockholm, Göteborg eller någon av de större universitetsorterna. Alla vet att så inte är fallet.

Fel:

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

-Faktiskt inte bara fel utan exakt raka motsatsen. Det var SBAB som avskaffade topplånen över 75 procent av köpeskillingen och det var SBAB som började tillåta 95 procents belåning. Och det var de semistatliga företagen Fanny Mae och Freddie Mac som gav lån till icke kreditvärdiga låntagare i USA.

Fel:

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

-För att göra vaddå? För att som SBAB bidra till att öka riskexponeringen för kreditsvaga låntagare?

I övrigt skulle jag bara vilja påpeka för kamrat Ohly att alla som inte är kommunister är inte ”nyliberaler”. De kan t.ex. vara socialdemokrater, kristdemokrater eller moderater. Eller republikaner eller demokrater.

Nej till vapenexport betyder nej till att ha ett försvar

Vänsterpartiet har nu under sin kongress unde lördagen fattat beslut om att all vapenexport ska förbjudas.

Ska vi ha ett försvar så behöver det vapen, moderna vapen.

Om Sverige inte ska exportera vapen, så betyder det att vi inte kommer ha mycket till vapenindustri i landet. Vi kommer att bli beroende av import från andra länder (som vi givetvis redan är), men om andra länder inte exporterar till oss, vad blir kvar då? Hur mycket kan vi sätta ihop som är av något stridsvärde, om det inte kan innehålla insatsvaror från andra länder?

Vänsterpartiet sa under sin kongress även ja till att sitta med i regeringen och nej till gemensam valplattform med socialdemokraterna och miljöpartiet. Vad säger Mona Sahlin och socialdemokraterna om detta? Ska de bilda regering med ett parti som vill förbjuda vapenexport?

Vapenexport ska vara statligt reglerad och inte någon fri marknad. Vi ska inte tillåta export till demokratins och anständighetens dödgrävare. Men ett eget försvar förutsätter både import och export nu för tiden. Den tyska filosofen Kants kategoriska imperativ sa att ”du ska handla så att du skulle vilja att din handling blev till allmän lag”.

Varför ska vi inte exportera vapen till Norge, Finland eller Estland om deras demokratiskt valda regeringar vill köpa vapen som tillverkas i Sverige?

Och om ett land behöver svenska vapen för att kunna göra en fredsbevarande FN-insats, ska vi då inte exportera vapen? Vilken moral är det?

 

(v) ”mest för demokrati”

Västerpartiet ska nu ha kongress och de säger sig nu vara det parti som mest är för demokrati. I vänsterpartiets partistyrelse sitter Eva Björklund, hon är fd ordförande i regimstöttade Svensk-kubanska föreningen och hon sa i samband med när hon blev invald i vänsterpartiets partistyrelse 2004 att ”Kuba är en demokrati”.

I en intervju i Arbetaren Nr9/04 står att läsa att

”Trots att Kuba är en enpartistat hävdar hon att landet är en demokrati – på en del plan mer demokratiskt än Sverige – och att vänsterpartiet har mycket att lära av Kubas demokratiska gräsrotsarbete.”

Henne har nu vänsterpartiets valberedning, alltså valberedningen i det parti som säger sig vara mest för demokrati, föreslagit för återval till vänsterpartiets partistyrelse.