Johnny Munkhammar skrev på sin blogg inför diskussionen i radions P1 om saken:

ny statistik från SCB /…/ visar att den genomsnittliga inkomsten för ett svenskt hushåll ökade med 44 procent 1995-2007, i fasta priser. P1 ville dock inte fokusera på det utan på att inkomstskillnaderna har ökat.

Den tiondel med högst inkomster har nämligen fått ökade inkomster med 60 procent, medan den lägsta tiondelen har fått en ökning med 24 procent. Skillnaden har därmed ökat. Men, vill jag framhålla, alla har ju fått en tydlig ökning.

För mig är det självklart att det är bättre idag, när alla har högre inkomst – även om skillnaderna har ökat. Dessutom lär vi nu i krisen få se en utjämning, eftersom de tidigare höga kapitalinkomsterna hos den översta procenten lär minska radikalt.

Det viktiga är dock att skillnader är inget dåligt, så länge vi har ett samhälle med rörlighet. Man ska kunna födas i en skogshydda och bli direktör. Då måste också utbildning, arbete, risktagande och företagande löna sig ekonomiskt.

Efter debatten skrev han på sin blogg:

LO:s chefekonom Lena Westerlund påpekade att den sociala rörligheten är större om inkomstskillnaderna är små. Självklart är det lätt att röra sig mellan olika skikt om nästan inget skiljer dem åt. Men det blir inte så relevant att försöka röra sig uppåt om det inte innebär en tydlig förbättring. I Sverige motarbetas inkomstskillnader aktivt, så sambandet mellan insats och utfall blir svagare. Skillnaderna i inkomst i Sverige är fortfarande bland de minsta i västvärlden. Det hindrar inte minst den som föds under knappa förhållanden och vill sträva uppåt.

Möjligheten för den som föds opriviligierad att komma upp sig i samhället är väsentligt för ett gott samhälle. Det är därför det inte ska finnas några privilegier från staten. Men det kan inte uppnås genom att ta bort incitamenten, d.v.s. rätten för den som på en öppen marknad skapar något att få behålla frukterna av sin sitt arbete och sitt risktagande.