”I ett samhälle där klyftorna i tillgång till kultur ökar, och allt (ALLT? min anm.) reduceras till enbart individuella projekt, där vinnarna och förlorarna är givna på förhand, där bryts också tilliten och de viktiga samhällskonrakten.”

Skriver han science fiction? Vilket samhälle talar han om? Jag läser till slutet och där skriver han:

”Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår (s egen min anm.) samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering.”

Handlar samhällsmodellen om marginalisering? Verkligen? I dagens Sverige? Med Juholt ska vi tydligen forma:

”ett samhälle där man tillåts vara människa”.

2002 gick Bo Lundgren till val under sin slogan ”En politik för människor”. Är Håkan Juholt som socialdemokratins Bo Lundgren?

I går körde Ekot en nyhet under rubriken ”Svenska pensioner mot bottenskiktet” om att de framtida (OBS! framtida) svenska pensionerna skulle vara bland de lägsta i EU – på 48,2 procent av slutlönen för dagens 27-åringar. Bl.a. framhölls det att de framtida Grekiska pensionsnivåerna för dagens 27-åringar skulle bli högre än de svenska. Ja det rapporterades faktiskt att de grekiska framtida pensionerna skulle bli på över 100 procent av slutlönen.

Bakom nyheten låg PRO som dessutom var de enda som kom till tals i inslaget. Helt surrealistiskt.

Vad de röker på PRO-kansliet egentligen? Har de Grekland som förebild för hur pensionssystem bör vara utformade nu för tiden?

En sak som vi vet med mycket stor sannorlikhet är att framtida ekonomiska förpliktelser, så som t.ex offentliga pensioner, inte är värda mycket när de är utställda av en stat som har ett så stort budgetunderskott att Euroländerna och Internationella valutafonden (IMF) måste gå in med krispaket för att finansiera landets gigantiska budgetunderskott eftersom landet inte längre kan låna på den internationella marknaden. Landet hade redan innan den ekonomiska krisen en statsskuld på 115 procent av BNP. Grekiska staten ägs av Euroländerna, IMF och Kina och de lär kräva tillbaks sina pengar innan det betalas ut några pensioner som överstiger medborgarnas slutlöner.

PRO är inget annat än SSU för pensionärer, de är en integrerad del av den socialdemokratiska rörelsen. Att gjöra ett inslag som detta, som bygger på vad endast PRO har att säga, där ingen annan än PRO kommer till tals är inte god sed för public service. Det är helt enkelt inte public service – även om det sänds av public service.

Och inte heller nämndes att det var de framtida offentliga pensionerna som diskuterades, det fick man klura ut av sammanhanget. Även de flesta svenskar, inklusive LO-kollektivet via sina avtal, har en privat pension att lägga till den offentliga pensionen. Ingen kan väl ha missat all TV-reklam för den avtalspension som LO-anslutna i privat sektor kommer få via AMF-pension? Detta är ett sidospår i sammanhanget, men att bedöma den generella pensionsnivån i ett land endast utifrån den offentliga delen av en pensions pension är helt enkelt inte relevant.

Om det rent teoretiskt är så att ett land inte har ett offentligt pensionssystem, men i praktiken alla arbetare och tjänstemän har ett pensionsavtal via sin fackförening eller ett som de betalat direkt privat så är det inte rimligt att säga att pensionsnivån i det landet är noll procent av slutlönen.

Ibland undrar jag om vissa public servicejournalister driver en politisk agenda eller om de bara är så korkade att de inte begriper att de är nyttiga idioter. Journalisten bakom inslaget var Per Wikström. På Wikipedia står det författare, journalist och före detta målare.

Mycket har man ju hört, men denna ”nyhet” måste tillhöra de mest bisarra alla kategorier 2010.

Med 5 procents avkastning får man tillbaks 6,575 miljarder bara i bolagsskatt (500 x 0,05 x 0,263). Normalavkastningen är dessutom över 5 procent. Och det blir i Sverige folk får jobb när kapitalet sätts i arbete här. Detta sänker arbetslösheten och ger i slutändan arbetslösa jobb. Dessa betalar sedan dessutom arbetsgivaravgift, inkomstskatt, moms och punktskatter med sina inkomster. Men nej, ”de rika ska få möjlighet att vara med och bidra” som Östros brukar säga. Halleda…

De rödgrönas kontinuerliga tal om att återinföra den sedan 2007 avskaffade förmögenhetsskatten gör dessutom att kapital som tidigare flytt p.g.a. skatten inte kommer tillbaks.

Jag hävdar att en återinförd förmögenhetsskatt tyder på ekonomisk irrationalitet som i slutändan påverkar jobben och skatteintäkterna i Sverige negativt. Sverige blir fattigare, arbetslösa blir utan jobb och ekonomin fungerar sämre. Till vilken nytta? Kapitalet blir ju ändå beskattat när det arbetar i Sverige.

Jag vet inte om de rödgröna är korkade så att de inte begriper bättre, jag tror faktiskt inte det, men däremot tror jag att de mot bättre vetande är beredda att ta denna belastning på den Svenska ekonomin eftersom det är ett lättsålt populistiskt budskap att ”de som är rikast ska få möjlighet att vara med och betala” som vinner röster. Makten är helt enkelt värd så mycket att det som är bra för Sverige inte spelar någon roll för dem. Detta är beklagligt och detta borde de ställas till svars för.

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund meddelade i Aftonbladet i veckan att han inte kunde välja mellan Lars Ohly och Jimmie Åkesson, det var som att välja mellan pest och kolera. Detta har han givetvis helt rätt i. Det är allt bra besynnerligt att många accepterar en kommunist, som fortfarande har svårt med rågången mellan demokrati och diktatur, som rumsren i en demokrati, emedan en främlingsfientlig ledare med rätta hålls kort.

Jag kom att tänka på HÖGERNS affisch vid valet 1944, läget är inte lika illa i dag som då, men lärdomarna borde sitta bättre, för både Ohly och Åkesson. Hägglund gjorde ett självklart, rimligt och välavvägt uttalande när han sa att välja mellan Ohly och Åkesson var som att välja mellan pest och kolera.

Varvskrisen, började i slutet på 60-talet, den dåvarande socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng och riksbankschefen Per Åsbrink gick då in med långtgående statliga garantier till varvsindustrin, sedan fortsatte det med den på hösten 1976 tillträdda borgerliga regeringens varvsakut, under centerpartistiska ekonomiministern Nils G. Åsling. Detta ledde ändå till bildandet av statliga Svenska Varv AB, då inget av det tidigare stödet hade hjälpt. Till slut lades ändå den mesta varvsverksamheten ner då varvsstödet upphörde med att regeringen Palme avskaffade produktionsstödet till varvsindustrin efter valet 1985.

20 års elände med subventioner och bortkastade skattepengar var över.

Nu har Maud Olofsson inte upprepat ett enda av de tidigare misstagen i den nu pågående krisen i fordondbranschen, och de ska Maud Olofsson och hela regeringen ha beröm för.

Det märkligaste då, under varvskrisen, och nu, under SAAB-krisen, är fackets och socialdemokraternas agerande. Det är även ytterst märkligt att s.k. borgerliga regeringar under 70-talet höll på med varvsstöd och förstatligande av en hel bransch, men det är är inte lika märkligt som LO-fackens agerande nu som då.

Facket och socialdemokraterna brukar berömma sig själva för likalöneprincipen i Rehn-Meidnermodellen. Alla som utför samma typ av arbete ska ha samma lön. Allt för att de mindre lönsamma företagen SKA slås ut så att arbetskraften kan övergå till mer lönsamma företag. I det närmaste är detta att betrakta som att Sverige, på fackets och socialdemokraternas initiativ, redan på 50-talet införde Schumpeters teori om den kreativa förstörelsen som politisk och facklig dogm.

Det märkliga är att denna egna politik inte hindrar fackrepresentanter och socialdemokrater att klaga då dessa principer faktisk får avsedd effekt och olönsamma företag är att på väg att slås ut av just Rehn-Meidnermodellens likalöneprincip. Då ska det till subventioner, stöd och statligt ägande – tvärt emot de egna principernas intentioner. De principer som är grunden för samma fackföreningars centrala löneavtal. Jag tycker det är ohederligt.

En modern kurios pajas i periferin har dock tillkommit, Peter Eriksson (som jag i andra sammanhang talat hyggligt gott om bl.a. här och här på bloggen). Miljöpartiet, som inte lagt två strån i kors för den svenska bilindustrin tidigare, som alltid varit tidig med att kritisera VOLVO och SAAB för de bilar de gör och som varit emot bilismen på alla fronter sedan partiet bildades 1981 – just detta parti anklagar nu regeringen för att ett olönsamt svenskt dotterföretag till USAs största bilföretag läggs ner efter decennier av stora förluster. Det enda som är ovanligare än att SAAB går med vinst är väl att det sker en kärnkraftsolycka med dödlig utgång. Ohederligt är bara förnamnet, men likalöneprincipen har inte varit miljöpartiets idé, men bilhatandet är näst efter kärnkraftshatet partiets livseleixsir.

Och så till sist en stilla undran. Varför lyfter media inte fram den samlade vänsterns hyckleri? Hyckleri och ohederlighet ska väl en fri media med självkänsla alltid sätta tänderna i? Dock diskuteras frågan ur SIFOkratiskt perspektiv i GT här.

Det innebär även att en skola inte ska kunna anställa Bill Gates som lärare i DOS-programmering. Vilket trams.

Jag talade med en borgerligt sinnad, men opolitisk, tjänsteman på utbildningsdepartementet och fick, när jag påpekade vilket trams jag tyckte detta var, kommentaren: ”Jag vet, men det låter bra om man inte tänker efter”.

I övrigt kan man ju undra om Björklund verkligen tänker bli överrock åt alla Sveriges rektorer, då han uppenbart inte betror dem med att själva besätta lärartjänsterna på sina respektive skolor. Statlig skola nästa. Och minskad frihet för friskolorna.

Vilket trams.

Länk till tramset finns här och här.

Ingerö nämner frågan här.

Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när alliansregeringens första åtgärder slog igenom, men även under den förra S-regeringen skedde en liknande utveckling. Att låta sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter gröper ur tryggheten för alla.

Vad de säger, förutom det gamla vanliga vänstermantrat att ”klyftorna ökar” är faktiskt att de ”arbetslösa och sjuka” blivit rikare. Visserligen bara 0,86 procent rikare de senaste sex åren, men det är en välståndsökning och inte en välståndsminskning.

Om man är fattig måste det viktigaste vara att man blir mindre fattig, eller rikare, beroende på hur man väljer att uttrycka det. Är man fattig för att man är arbetslös är vägen till ett jobb avgörande för att bli rikare – och det ska det rimligtvis vara också. Och är man sjuk är det viktigaste att man blir frisk om det är möjligt – och vården i Sverige har blivit bättre sedan 1991. Och LO visar nu i sin rapport att de ”fattiga” i det här fallet ”arbetslösa och sjuka” alltså blivit rikare.

Men varför detta tjat om klyftorna? Sverige har en världens lägsta ginikoefficienter.

Men det är en sak till som LO inte tar upp och som rimligtvis är ytterst relevant. De skriver om perioden 1991-2007. Det är 16 år, vilket är 20 procent av ett liv i Sverige. Är det samma personer som utgjorde de arbetslösa och sjuka 1991 som 2007? 16 årskullar har tillkommit och 16 årskullar har avlidit. Och sedan tillkommer den eventuella sociala rörligheten. I ett bra samhälle många som tar sig från de lägre decilierna och under sitt liv förmår att göra en liten klassreda inom systemet och helt enkelt komma upp sig en bit. Här är Sveriges svaghet i förhållande till de bästa länderna (vilket givetvis är de ett land med ambitioner ska jämföra sig med).

Hur kan man vara så ointresserad av hur lätt det är att ta sig från absolut fattigdom som LO är i denna rapport?

Hur kan man vara så ointresserad av om det är samma personer inbegrips 1991 samt 2007 som LO är i denna rapport?

Och hur kan man framställa det faktum att ”arbetslösa och sjuka” blivit lite rikare som att ”skillnaderna mellan fattiga och rika ökar kraftigt”?

Om det väsentligaste är att minska klyftorna kan man göra det genom att de rikaste blir 50 procent fattigare och de fattigaste blir 49 procent fattigare. Skulle det vara att betrakta som en framgång för Sverige enligt LO?

LO bidrar till fördumningen av det offentliga samtalet när de kommer med såna här perspektiv.

Vård skola rockfestival liksom.

Nu vet vi att gnäll om att kommunen behöver mer pengar från staten för att klara vården skolan och omsorgen även här är lögn.

Ni kanske har hört att temperaturen inte stigit de senaste tio åren, att den s.k. hockeyklubban visat sig bygga på ett fåtal träd i Sibirien och framför allt att grunddata hållits hemlig för utomstående forskare – något som aldrig hade accepterats på något annat vetenskapligt område. Och så förra veckan den läckta interna e-mäjlen som tyder på att forskare medvetet undanhållit data som talar emot deras teorier (klart ovetenskapligt) och i det närmaste låtit svågerpolitik styra för i vilka tidsskrifter deras ”vetenskapliga” rapporter ska publiceras i – vilket avgör vilka som ska granska materialet.

Och så nu till Köpenhamnsmötet som inte kan resultera i något bindande avtal eftersom USA inte går med på det. Med tanke på den senaste tidens avslöjanden om ovetenskaplig från forskarvärlden vet vi inte vad som är vetenskapligt sant och vad som är hittepå. Inget bra beslutsunderlag för stora bindande globala åtgärder.

Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson föreslår nu det enda rätta inför Köpenhamnsmötet:

Några punkter kan vara:

• Skapa flera oberoende forskningsinstitutioner som kan konkurrera med olika metoder och ansatser.
• Rusta upp nätet av mätstationer och kvalitetssäkra mätvärdena.Finansiera bojsystem för mätning av oceanernas vattentemperatur.
• Kräv öppenhet med grunddata, så att oberoende forskare kan använda samma material.