fytne.nu

Jag förundras över regeringens kommunikation. Den får skit och förefaller ta skit för allt, helt oavsett om det är rimligt eller ej. Den försvarar sig inte när oppositionen kommer med insinuant kritik, den försvarar sig inte när kritiken är oskälig eller kommer från oppositionspolitiker som intar motstridiga ståndpunkter för att ta billiga poänger. Låt mig exemplifiera.

Bilindustrin - denna industri som förtalats, ifrågasatts och bekämpats av miljöpartiet och vänsterpartiet i decennier, får och regeringen skit för att den inte vill stödja på samma framgångsrika sätt som vi stödde varven från slutet av 60-talet till mitten av 80-talet.

FRA-lagen - som jag tycker de förtjänar mycket kritik för - får de kritik för av från socialdemokraterna, trots att det var ett socialdemokratiskt förslag från början. Det var den socialdemokratiske försvarsministern Leni Björklund som under förra mandatperioden beställde utredningen. Något som Sahlin, som satt i samma regering kommer undan med när hon i högan sky klagar på integritetskränkningarna lagen medför. Alltså, det parti som bedrev olaglig åsiktsregistrering redan med IB på 70-talet, kommer undan det faktum att det varken förre eller nu själva har rent mjöl i påsen i övervaknings och integritetsfrågan.

Sjukförsäkringarna - Regeringen försvarar sig knappt mot alla beskyllningar om omänsklighet trots att den situatíon de fick ta över var att världens friskaste folk var det mest sjukskrivna. Och trots att myndigheterna knappast brydde sig om att få de sjukskrivna tillbaks i arbete.

Förtidspensionerna - Trots att regeringen Reinfeldt fick ta över en situation där arbetslösa gjordes till förtidspensionärer på löpande band, hur kärnfriska de än var, med syftet att dölja den öppna arbetslösheten, så får de nu kritik som de knappt försvarar emot när de faktiskt bryter med denna manipulativa och passiviserande politik.

Försvaret - trots att de fått ordning på försvarets ekonomistyrning får de nu ovett från partier som år efter år lät försvaret missköta sin ekonomistyrning. De får kritik från de små oppositionspartierna för utlandsinsatserna, trots att de alla startades av den regering som de själva var stödpartier åt under förra mandatperioden. De får kritik för anslagsnivån av socialdemokraterna trots att de ska samverka med partier som knappast kommer tillåta några anslagshöjningar om de kommer med i regeringen.

Statsfinanserna - Sahlin anklagar regeringen för att “låna till skattesänkningar”, men faktum är att Sverige är ett av endast sju länder i EU som inte fått kritik för sina statsfinanser.

Pensionerna - det framförs kritik mot att pensionerna sänks, p.g.a. den automatiska broms som slår till i det nuvarande pensionssystemet, trots att socialdemokraterna står bakom pensionsuppgörelsen och faktiskt var det parti som satt vid makten när det nuvarande systemet infördes på 90-talet.

Jobbskatteavdraget - reallöneökningar i den storlek som jobbskatteavdraget motsvarar har aldrig vanliga svenska arbetare upplevt, ändå får de kritik för detta som “pensionärsskatt” trots att pensionärerna också fått sänkt skatt, om än inte lika mycket, och trots att en ökad förvärvsfrekvens är det som mest påverkar pensionernas nivå uppåt på bara några års sikt.

Jag tycker därför att regeringen Reinfeldt liknar en expeditionsministär, den berättar kort vad den gör, men den försvarar sig inte, den agiterar inte, den sätter inte hårt mot hårt i debatten och de ställer inte vänsterns kritik mot hur det var när de fick ta över i oktober 2006. Något som Tony Blair alltid gjorde under sina år vid makten. Vad är regeringen Reinfeldts Ulvskogar som utan skam i kroppen ger sig på sina motståndare vid varje möjligt tillfälle oavsett hur rimligt det är? Varför accepterar Regeringen all denna kritik utan att försvara sig? För mig är det ett mysterium.

En regering går kontinuerligt att utvärdera och när ett år är kvar till valet ska den lägga sin sista budget. Man har då en rätt hygglig bild av vad den sittande regeringen prioriterar och hur den agerar. Men vet vad man får - ungefär.

Med tanke på att det är vi medborgare som betalar skatt som finansierar det regeringen föreslår i sin budget får vi hoppas på att det inte blir så mycket valfläsk i budgeten. Konjunkturen är förstås en klart hämmande faktor, men allt får bedömas givet läget. Och politik är relativ.

Oppositionens, den röd-röd-gröna oppositionens skuggbudget nu i höst, den som läggs fram några veckor efter att regeringen presenterat sin höstbudget, d.v.s. budgeten för nästa år, år 2010, kommer att bli intressantare och ett viktigare dokument inför valet än Alliansregeringens budget. Och detta av flera skäl. (Man ska ha i åtanke att oppositionens budget, eller budgetar, alltid är förslag i förhållande till den sittande regeringens budgetförslag.)

1. Blir det överhuvudtaget en gemensam budget för de tre vänsterpartier som redan sagt att de ska sitta i samma regering, eller är de inte tillräckligt överens ännu?
2. Om inte, vad gör de i så fall gemensamt och - lika viktigt - vad gör de i så fall inte gemensamt.

Svaret på dessa frågor är intressantare än regeringens budget för 2010. Anser jag.

Mona Sahlins sommartal förefaller helt ha undvikit att ge besked om hur det ligger till med den samlade (?) oppositionens budgetarbete. Ett gäng kostsamma förslag och ett gäng kosmetiska önskemål utan besked om förankring i vänsterpartiet och miljlpartiet och - tadaaaaaa - utan besked om hur alla utgifter ska finansieras. Östros har ju t.ex. kritiserat regeringen för att den lånar pengar, så ökad statlig upplåning, d.v.s. ökat budgetunderskott, borde vara en utesluten väg. Om de är hederliga i sin retorik.

Som sagt, oppositionen budget är i höst intressantare än regeringens.

Jag har tidigare i bloggen skrivit att “Moderata partiledningen har inget mandat i FRA-frågan“.

Det stod inget i Allians för Sveriges valmanifest inför valet 2006 som handlade om en kommande FRA-lag, det vet vi.

Varken centern, folkpartiet eller kristdemokraterna la under Riksmötet 2005/06 någon partimotion som handlade om en kommande FRA-lag.

Varken centern, folkpartiet eller kristdemokraterna la under Riksmötet 2005/06 någon kommittémotion som handlade om en kommande FRA-lag.

Kan något av de övriga tre allianspartierna påvisa att de har något mandat från sina partiers respektive stämmor, landsmöten eller riksting som ägt rum från 2005 och framåt,  för införandet av en FRA-lag?

Läsare med insyn får gärna höra av sig om det finns. Det vore nämligen en nyhet i så fall. Men låt mig tvivla. Jag tror att regeringen, eller snarare alliansens partiledare, stulit hela alliansen i FRA-frågan.

Den moderata ledningen försökte på tisdagens gruppmöte driva tesen att det är viktigt för alliansens trovärdighet i regeringsfrågan att FRA-lagen går igenom. Jag vill mena att de har helt fel. Vad de borgerliga regeringarna 1976-1982 samt 1991-1994 lämnat efter sig i regeringsfrågan är dels att de sprack samt dels lämnade efter sig stora budgetunderskott och arbetslöshet (rätt eller fel i ansvarsfrågan).

1978 sprack Fälldins första regering på kärnkraftsfrågan och 1981 sprack hans andra på marginalskattefrågan efter den s.k. underbara natten. Bildtregeringen regerade under den värsta lågkonjunkturen under efterkrigstiden. 

Om inte Reinfeldt och hans partiledarkolleger i alliansen väljer att göra FRA-lagen till en kabinettsfråga eller en fråga om regeringsduglighet så kommer det inte att bli det. Socialdemokraterna kan inte göra det till en regeringsduglighetsfråga eftersom de själva vid flera tillfällen inte fick igenom sina propositioner trots den röd-gröna samverkan med vänsterpartiet och miljöpartiet. Mest känt är väl när miljöpartiet mot socialdemokraternas uttryckliga vilja röstade med borgerligheten och införde att två personer fick undantas från sist in, först ut-systemet. Knappast en liten skitfråga för socialdemokraterna och LO.

Inför valet 2010 behöver alliansen minst en ledamot som har röstat nej till den s.k. FRA-lagen. Det vore givetvis bra för alliansen om det fann fler än en. För vad ska annars alla de allianssympatisörer rösta på, som tycker att ett nej till FRA-lagen är viktigt?

De finns de som tycker att denna fråga är viktigare än frågor som skattetrycket, arbetslinjen, budgetunderskott, inflation, NATO-medlemskap, kärnkraft, klimatfrågan, ersättningsnivåerna i a-kassan eller socialförsäkringssystemet. Det finns de som tvivlar på den goda staten och den ofelbara statsapparaten.