Etikettarkiv: Finanskrisen

Finanskrisen, medicinen och doktorerna

Det bästa, i nuläget, är att låta automatiska stabilisatorer verka och att anpassa arbetsmarknadspolitiken om så behövs. I den svenska ekonomin är detta fullt tillräckligt. Vi har sannolikt världens mest konjunkturkänsliga statsfinanser och därmed världens mest effektiva automatiska stabilisatorer. Fast den enda person som tycks ha läst på är finansministern. De andra verkar mer ta finanskrisen som en bra ursäkt för att föra fram vad de tycker ändå.

Läs hela inlägget hos Den Hälsosamme Ekonomisten här.

Finanskrisens grund

Jag har i ett flertal inlägg tidigare skrivit den finansiella sub-primekrisen, men här såg jag en satir som fångade det hela. Men jag måste medge att jag dock länge sagt att om jag skulle vara al-Qaidas rådgivare så skulle jag ge dem rådet att ge sig på kaffeindustrin – alla tjänstemannaarbetsplatser i den utvecklade världen skulle gå i stå utan sina kaffeautomater. Och inte har det politiska systemet behövt någon extern hjälp för att tvinga fram osunda lån från banker och bolåneinstitut, det har ju självmant varit drivande på detta område med ägande (Fanny Mae, Freddie Mac och vårt eget SBAB) och lagar (Community Reinvestment Act) för att så skulle ske.

Mer om finanskrisens orsaker

Jag har dragit ungefär samma slutsatser flera gånger tidigare, men i ytterligare en artikel om finanskrisens pekar nu Svenskt Näringslivs chefsekonom på riksbankers ansvar efter att de tillägnat sig sedelutgivningsmonopol:

På 1800-talet fanns i många länder helt privata banksystem. De tryckte egna pengar och hade normalt en hög soliditet för att kunna stå emot förtroendekriser. Det förekom visserligen finanskriser då också – men inte oftare än i dag. Under Sveriges närmare 70 år med ett fribanksliknande system gick inte en enda svensk privatbank omkull. Dessa banker förbjöds fortsätta sin sedelutgivning år 1903, framförallt för att sedelutgivning är en lönsam verksamhet som staten ville lägga beslag på.

När banker inte kunde trycka egna pengar uppstod dock ett problem. I en förtroendekris, när många vill ha mer pengar i madrassen, kunde de inte själva tillgodose efterfrågan. De blev beroende av att Riksbanken snabbt försåg dem med krediter. Så uppstod dagens kontrakt på de finansiella marknaderna. Banker lånar in kort och lånar ut långt. Riksbanken lovar att fylla på när inlåningen från allmänheten sinar.

Därför kan finanskrisen hittills knappast betecknas som ett marknadsmisslyckande. Tvärtom har systemet fungerat ungefär som det var tänkt, med ett undantag. När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers tilläts gå i konkurs spred sig rädslan för att staten inte skulle leva upp till sin sida av kontraktet. Då kom allt i gungning.

Och han fortsätter:

Stater bör självfallet inte driva på kreditbubblor. Den amerikanska staten, påhejad av olika påtryckargrupper, inte minst av den unge advokaten Barack Obama, tvingade banker att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Om en bank förmedlade för lite lån i låginkomsttagarområden hotades man med böter eller andra bestraffningar. Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två halvstatliga bolånebanker: Fannie Mae och Freddie Mac. Det amerikanska bostadsdepartementet pressade Fannie Mae och Freddie Mac att köpa in mer osäkra bostadslån från andra banker. Enbart under åren 2004-2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i så kallade subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.

Så gick det också till inför den svenska krisen på 1990-talet. Det var statliga Nordbanken som stod för mest vårdslös utlåning, fick de största solvensproblemen och sade upp mest lån till skötsamma småföretagare – som drogs ner i krisen. Det var också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner.

Läs artikeln i sin helhet här.

Ohly och finanskrisen – ett rätt

Under rubriken: ”Så går det när nyliberaler får styra” skriver Lars Ohly på SvD Brännpunkt om finanskrisen. Har har ett rätt och ett fel.

Rätt:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen.

-Bonussystemen är ett problem, men de är inte grunden till problemet, det är det faktum att det är OPM (Other Peoples Money) som hanteras som är problemet. Det personliga ägandet är svagt vilket bäddar för en direktörsekonomi där de som får bonusarna egentligen inte tar några risker eftersom de inte äger det de förvaltar. Detta bidrar till ökat risktagande eftersom vad direktörerna riskerar endast är sparken och en fet fallskärm. Går det illa för företaget är det inte deras agna livsverk som riskeras.

Fel:

Det är inte heller för låga räntenivåer.

-Jo delvis, det faktum att Fanny Mae, Freddie Mack p.g.a. sin semioffentliga status kunnat ge billigare lån har bubblan skapats.

Fel:

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

-Community Reinvestment Act, som tvingar bankerna att ge lån till personer som annars inte skulle ha fått lån är politik och inte fri marknad.

Fel:

Till politikens skuld hör att den abdikerat till förmån för marknaden.

-Jag måste upprepa mig: Community Reinvestment Act, som tvingar bankerna att ge lån till personer som annars inte skulle ha fått lån är politik och inte fri marknad.

Fel:

Penningpolitiken skall skötas av en riksbank som uttryckligen inte får ta någon hänsyn till folkvaldas åsikter eller demokratiskt fattade beslut.

-USAs riksbank, Federal Reserve, är mindre oberoende än den Svenska riksbanken. Om en mer oberoende riksdbank är det samma som en mer nyliberal politik så är Sverige nyliberalare än USA. F.ö. så är den oberoende svenska riksbanken inte ett exempel på hur något inte är demokratiskt förankrat. Det är mer att se som en i raden av alla självständiga myndigheter vi har i Sverige. Demokratiskt beslutade, budgeterade och reglerade, men med avstånd till dagspolitik och makthavarnas ”åsikter”.

På följande demokratiska sätt styrs riksbanken;

vi väljer en riksdag, den utser elva ledamöter till riksbanksfullmäktige, de utser i sin tur de sex som ska sitta i direktionen och den som däri ska vara riksbankschef. Denna lösning är demokratisk och transparent. Reglerna och målen som riksbanken har att hålla sig till är dessutom beslutade av riksdagen. Allt detta går även att ändra demokratiskt.

Fel:

En stor och robust välfärdsektor är ett skydd mot spekulativt slöseri.

-Hade så varit fallet hade vi aldrigt upplevt kriser i Sverige. Dessutom har det största slöseriet i Sverige alltid varit offentligt. Det är bara staten som uthålligt kan slösa med pengar. Företag som gör så går förr eller senare i konkurs. På vilket sätt hade vi nytta av varvsstödet på 70-talet? Och vem stod för detta varvsstöd?

Fel:

En stark allmännytta med många hyresrätter till låga hyror är ett smörjmedel i ekonomin…

-Om detta hade varit sant så hade det varit enkelt och snabbt att få ett hyreskontrakt i centrala Stockholm, Göteborg eller någon av de större universitetsorterna. Alla vet att så inte är fallet.

Fel:

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

-Faktiskt inte bara fel utan exakt raka motsatsen. Det var SBAB som avskaffade topplånen över 75 procent av köpeskillingen och det var SBAB som började tillåta 95 procents belåning. Och det var de semistatliga företagen Fanny Mae och Freddie Mac som gav lån till icke kreditvärdiga låntagare i USA.

Fel:

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

-För att göra vaddå? För att som SBAB bidra till att öka riskexponeringen för kreditsvaga låntagare?

I övrigt skulle jag bara vilja påpeka för kamrat Ohly att alla som inte är kommunister är inte ”nyliberaler”. De kan t.ex. vara socialdemokrater, kristdemokrater eller moderater. Eller republikaner eller demokrater.