Maud Olofsson och ansvaret under SAAB-krisen

Den som kan något om det svenska industristödets tragiskt dyra och meningslösa historia vet att hålla Maud Olofsson högt.

Varvskrisen, började i slutet på 60-talet, den dåvarande socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng och riksbankschefen Per Åsbrink gick då in med långtgående statliga garantier till varvsindustrin, sedan fortsatte det med den på hösten 1976 tillträdda borgerliga regeringens varvsakut, under centerpartistiska ekonomiministern Nils G. Åsling. Detta ledde ändå till bildandet av statliga Svenska Varv AB, då inget av det tidigare stödet hade hjälpt. Till slut lades ändå den mesta varvsverksamheten ner då varvsstödet upphörde med att regeringen Palme avskaffade produktionsstödet till varvsindustrin efter valet 1985.

20 års elände med subventioner och bortkastade skattepengar var över.

Nu har Maud Olofsson inte upprepat ett enda av de tidigare misstagen i den nu pågående krisen i fordondbranschen, och de ska Maud Olofsson och hela regeringen ha beröm för.

Det märkligaste då, under varvskrisen, och nu, under SAAB-krisen, är fackets och socialdemokraternas agerande. Det är även ytterst märkligt att s.k. borgerliga regeringar under 70-talet höll på med varvsstöd och förstatligande av en hel bransch, men det är är inte lika märkligt som LO-fackens agerande nu som då.

Facket och socialdemokraterna brukar berömma sig själva för likalöneprincipen i Rehn-Meidnermodellen. Alla som utför samma typ av arbete ska ha samma lön. Allt för att de mindre lönsamma företagen SKA slås ut så att arbetskraften kan övergå till mer lönsamma företag. I det närmaste är detta att betrakta som att Sverige, på fackets och socialdemokraternas initiativ, redan på 50-talet införde Schumpeters teori om den kreativa förstörelsen som politisk och facklig dogm.

Det märkliga är att denna egna politik inte hindrar fackrepresentanter och socialdemokrater att klaga då dessa principer faktisk får avsedd effekt och olönsamma företag är att på väg att slås ut av just Rehn-Meidnermodellens likalöneprincip. Då ska det till subventioner, stöd och statligt ägande – tvärt emot de egna principernas intentioner. De principer som är grunden för samma fackföreningars centrala löneavtal. Jag tycker det är ohederligt.

En modern kurios pajas i periferin har dock tillkommit, Peter Eriksson (som jag i andra sammanhang talat hyggligt gott om bl.a. här och här på bloggen). Miljöpartiet, som inte lagt två strån i kors för den svenska bilindustrin tidigare, som alltid varit tidig med att kritisera VOLVO och SAAB för de bilar de gör och som varit emot bilismen på alla fronter sedan partiet bildades 1981 – just detta parti anklagar nu regeringen för att ett olönsamt svenskt dotterföretag till USAs största bilföretag läggs ner efter decennier av stora förluster. Det enda som är ovanligare än att SAAB går med vinst är väl att det sker en kärnkraftsolycka med dödlig utgång. Ohederligt är bara förnamnet, men likalöneprincipen har inte varit miljöpartiets idé, men bilhatandet är näst efter kärnkraftshatet partiets livseleixsir.

Och så till sist en stilla undran. Varför lyfter media inte fram den samlade vänsterns hyckleri? Hyckleri och ohederlighet ska väl en fri media med självkänsla alltid sätta tänderna i? Dock diskuteras frågan ur SIFOkratiskt perspektiv i GT här.