Etikettarkiv: Homoäktenskap

Pingströrelsen vill äntligen inte vara en myndighet

I dag lördag skriver pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin på SvD Brännpunkt att Pingströrelsen kompromissar i en artikel med rubriken ”Vi avstår från vigselrätten”:

Röster höjs redan nu för att tvinga alla vigselförrättare att viga även samkönade par. Det är inte en framkomlig väg.

Bättre är då att kyrkor och samfund, inklusive mitt eget, Pingströrelsen, tackar nej till vigselrätten och accepterar att enbart staten legaliserar äktenskapet – oavsett om det är mellan man och kvinna eller samkönade par.

På SvD Brännpunkt den 29/9 föreslog RFSU att den nuvarande partnerskaps- och äktenskapsbalken sammanförs i en gemensam samlevnadsbalk och att staten sköter registreringen av de civilrättsliga avtalen.

Det är en tilltalande tanke och skulle troligen lösa de knutar som många kyrkoledare och politiker ännu brottas med.

Hur sedan paren väljer att inrama den juridiska delen står var och en fritt. Par som har en religiös övertygelse vill säkert få äktenskapet bekräftat i kyrkan, moskén eller synagogan. Icke-religiösa kanske väljer en annan inramning.

En civil samlevnadsbalk oberoende de religiösa trossamfunden är en rimlig väg att gå när politiker nu vill ändra den nu fungerande ordningen. Då bevaras den religiösa tros- och samvetsfriheten och vi kan lägga åratal av het debatt bakom oss. Jag rekommenderar regeringen att allvarligt överväga denna lösning, som jag också tror sänder en signal om respekt för alla berörda parter.

En ordning där kyrkor och samfund frikopplas från den juridiska processen kommer också att vinna gillande bland dem som av principiella eller ideologiska skäl anser att kyrkor och samfund helt bör frikopplas från staten.

Detta är ju just exakt som det rimnligen borde vara i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet. Tyvärr har inte politiska partierna, med undantag för miljöpartiet, kunnat fatta detta.

Jag tror att det går att förklara med vår långa hiostoria med en statskyrka. Detta går tillbaka till Västarås riksdag 1527 där Gustav Vasa avskaffade katolisismen i Sverige och Sverige som första land i världen fick en protestantisk statskyrka. Mellan 1527 och år 2000, alltså i 473 år har vi haft en statskyrka som agerat som en statlig religionsmyndighet. Detta har gjort det svårt för svenskar att fatta att det går att skilja på det religiösa och det juridiska. Men nu såhär i elfte timmen kanske poletten håller på att trilla ned. Tidigare har RFSUs generalsekreterare, Åsa Regnér, också skrivit rimligt på Brännpunkt.

Kanske håller vi på att bli rimliga i det här landet. Föreninger, vilket är vad trossamfund är, ska inte sköta myndighetsutövningen. Det ska staten göra. Alltså ska vi ha ett juridiskt gällenade civilrättsligt avtal som staten tillhandahåller lika för alla, med knökigt undantag för månggifte (alla är ju inte så liberala som jag). Vad sedan olika föreningar gör för att cermoniellt befästa och fira detta ska sedan inte staten lägga sig i.

Till slut är det ju typiskt att den f.d. statliga kyrkan inte var först på plan, utan pingströrelsen. Stt den statskyrkla som haft en ärkebiskop som sagt att en präst inte behöver tro på gud missar detta får väl tillskrivas ambivalemnsen det innebär att vara den tidigare statskyrkan i en sekulariserad och politiskt korrekt stat. Jaja. Nu är frågan om det politiska systemet kan samlas kring denna, miljöpartistiska RFSU-pingströrelselinje. Jag hoppas det. Gör om gör rätt. Snälla Beaatrice Ask.

RFSU vill äntligen inte gifta sig i kyrkan

RFSUs generalsekretarere, Åsa Regnér, landar nu i den enda rimliga lösningen vad gäller äktenskapens juridiska status – endast statlig borgerlig vigsel juridiskt giltig. Detta innebär inte på något sätt att olika trossamfund inte får arrangera vigselcermonier, bara att det är den borgerliga civilrättsliga vigseln som staten förhåller sig till.

I många andra länder är det redan såhär. Brudparet stannar snabbt förbi hos borgmästaren för det formella och därefter beger man sig till kyrkan (eller var man nu vill utöva religion) för att få den gudomliga sanktionen av äktenskapet – om man vill. På detta sätt bevaras religionsfriheten och alla kan få registrera sig i en småborgerligt dual relation som vill det. Åsa Regnér skriver på SvD Brännpunkt:

Mycket talar för att regeringen kommer att förorda den utredning som i mars 2007 föreslog att alla som vill ska ha rätt att gifta sig med varandra, oavsett könstillhörighet.

Det är bra, RFSU stödjer en förändring som innebär minskad diskriminering av människor beroende på deras sexualitet. En sådan lagändring är bättre än den situation vi har idag.

Men den har också brister. Till exempel föreslås det att kyrkor och andra religiösa samfund, som idag har vigselrätt själva ska få bestämma om de vill viga par av samma kön.

/—/

Den rätt till vigsel som då i praktiken kvarstår för samkönade par är borgerlig vigsel.

Att gifta sig handlar inte enbart om kärlek, det är också en handling som definierar den enskildes civilrättsliga ställning i samhället. Att viga någon är därmed myndighetsutövning. När kyrkan gör det har staten delegerat denna myndighetsutövning.

Att kyrkan och andra samfund i framtiden ska ha rätt att vägra viga vissa människor, bara för att de älskar en person av samma kön, innebär att myndighetsutövningen blir diskriminerande.

Jag resonerar inte lika dant. Problemet är inte att det kan bli diskriminerande om trossamfunden får välja hur de ska förvalta sin mydighetsutövning. Problemet börjar för mig redan ett steg tidigare, nämligen med att religiösa samfund får hålla på med i praktiken utlokaliserad myndighetsutövning. Nåväl, i praktiken innebär mitt och Åsa Regnérs sätt att resonera ingen skillnad.

…ta ifrån kyrkan och andra religiösa samfund rätten att viga folk. Återför myndighetsutövningen till staten, där den hör hemma, och sluta göra skillnad på människor.

Vi kallar det civilrättslig registrering (ja, vi vet att det låter tråkigt och byråkratiskt) och föreslår att det ersätter alla nuvarande former av vigslar, såväl borgerliga som kyrkliga.

/—/

Äktenskapslagstiftningens innebörd idag är inte att reglera förhållningssätt eller värderingar gällande parets kärlek, sexualitet eller samlevnad. Den reglerar endast deras lagliga och ekonomiska skyldigheter gentemot varandra.

Självklart kan de par som efter vigseln vill ha en ceremoni, religiös eller inte, arrangera det efter eget (eller församlingens) huvud. I många andra länder, även där religionen har en starkare ställning än i Sverige, gifter man sig först civilrättsligt för att sedan ha en religiös välsignelseceremoni.

Gudstjänsten, riskornen, festen den lilla godispåsen och stampandet på glas är en privatsak som inte har något med myndigheter att göra.

Vår uppfattning är att många företrädare för de religiösa samfunden skulle välkomna en sådan utveckling. Och vill kyrkan och andra samfund verkligen vara en gemenskap öppen för alla borde de självklart erbjuda alla en ceremoniell välsignelse. Men det blir då en annan fråga.

Jag har alltid undrat varför vissa vill gifta sig i en förening (för det är var trossamfund är, om än en religiös förening) som inte vill att de gifter sig där.