fytne.nu

Sverige, Danmark, Finland, Estland, Luxemburg, Cypern och Bulgarien är de sju länder som sköter sin budgetpolitik enligt ingångna avtal (Stabilitetspakten) om maximalt 3 procents budgetunderskott.

Kommissionen har kritiserat 20 av EU:s 27 medlemsländer för att de bryter mot stabilitetspaktens krav på maximalt 3 procents budgetunderskott.

Detta innebär att Sverige är ett av sju länder som slipper att inför EU åta sig ett sparprogram för att åtgärda ett otillåtet stort budgetunderskott.

Länk till listningen finns här.

Märkligt nog rapporterade Ekot om detta utan att meddela om Sverige tillhörde de kritiserade länderna eller inte. Det faller väl väl in i public service uppdrag att stödja Mona Sahlin när hon anklagar regeringen för att vara oansvarig och “låna till skattesänkningar” samtidigt som hon än så länge lagt en rad ofinansierade eller underfinansierade förlag tillsammans med de andra vänsterpartierna.

Under förra årets amerikanska valrörelse följde jag jag valet med intresse. Nu för tiden innebär ju det att man kan läsa direkt vad som skrivs och sägs i USA utan att först få det filtrerat av den svenska mediavänstern. Och när man gör det inser man att den USA-bevakning vi serveras i svensk media ofta är hårt vänstervinklad och direkt partisk till demokratiska partiets favör, det är som att svenska vänsterjournalister är en del av demokraternas valkampanj, för det vi serveras är i praktiken det demokratiska partiets syn på saker och ting, inte initierade objektiva beskrivningar av vad som pågår.

Detta bidrar såklart till USA-föraktet i Sverige så till vida att amerikanerna trots allt ganska ofta röstar på de dumma, korkade, ogina republikanerna, vilket förefaller helt barockt om man följer svensk mediarapportering.

Om man följer den breda debatten i USA utan detta svenska vänsterjournalistfilter så begriper man så mycket mer. Det finns såklart där, precis som här, å ena sidan och å andra sidan. Men just detta undviks noggrant av den svenska mediavänstern när det gäller rapporteringen från USA. Minns valet 2004 och hur public serviceradions Cecilia Uddén under det amerikanska valåret 2004 t.o.m. meddelade offentligt att hon inte behövde rapportera opartiskt från det amerikanska valet.

Under valåret 2008 var det en annan svensk journalist (eller var han bara krönikör?) som förvånade mig i sin servila propagandarapportering för demokraterna, med sin krönika i SvD och i sin blogg på Svd - USA-bloggen, nämligen Martin Gelin. Han bidrog aldrig med något som gjorde valet mer begripligt, men han vidarebefodrade - likt en nyttig idiot - det som sades i de demokratlojala medierna. Och nu står det i SvD att just denne Martin Gerlin blivit rekryterad av vänsterpartierna för att ansvara för mobiliseringen i social media. Allt faller liksom på plats. Han var vänsterpolitiker, precis som jag misstänkte. Och det bekräftar mitt intryck av att SvD på nyhetsplats är mer vänster är DN.

F.ö. är det inget fel med partisk media, jag föredrar t.o.m. partisk media framför så kallad oberoende media, det är mer uppriktigt och mindre förljuget - speciellt jämfört med alla de u-båtande journalister som medvetet bedriver opinionsjournalistik förklädd till opartiskhet.

Jag förundras över regeringens kommunikation. Den får skit och förefaller ta skit för allt, helt oavsett om det är rimligt eller ej. Den försvarar sig inte när oppositionen kommer med insinuant kritik, den försvarar sig inte när kritiken är oskälig eller kommer från oppositionspolitiker som intar motstridiga ståndpunkter för att ta billiga poänger. Låt mig exemplifiera.

Bilindustrin - denna industri som förtalats, ifrågasatts och bekämpats av miljöpartiet och vänsterpartiet i decennier, får och regeringen skit för att den inte vill stödja på samma framgångsrika sätt som vi stödde varven från slutet av 60-talet till mitten av 80-talet.

FRA-lagen - som jag tycker de förtjänar mycket kritik för - får de kritik för av från socialdemokraterna, trots att det var ett socialdemokratiskt förslag från början. Det var den socialdemokratiske försvarsministern Leni Björklund som under förra mandatperioden beställde utredningen. Något som Sahlin, som satt i samma regering kommer undan med när hon i högan sky klagar på integritetskränkningarna lagen medför. Alltså, det parti som bedrev olaglig åsiktsregistrering redan med IB på 70-talet, kommer undan det faktum att det varken förre eller nu själva har rent mjöl i påsen i övervaknings och integritetsfrågan.

Sjukförsäkringarna - Regeringen försvarar sig knappt mot alla beskyllningar om omänsklighet trots att den situatíon de fick ta över var att världens friskaste folk var det mest sjukskrivna. Och trots att myndigheterna knappast brydde sig om att få de sjukskrivna tillbaks i arbete.

Förtidspensionerna - Trots att regeringen Reinfeldt fick ta över en situation där arbetslösa gjordes till förtidspensionärer på löpande band, hur kärnfriska de än var, med syftet att dölja den öppna arbetslösheten, så får de nu kritik som de knappt försvarar emot när de faktiskt bryter med denna manipulativa och passiviserande politik.

Försvaret - trots att de fått ordning på försvarets ekonomistyrning får de nu ovett från partier som år efter år lät försvaret missköta sin ekonomistyrning. De får kritik från de små oppositionspartierna för utlandsinsatserna, trots att de alla startades av den regering som de själva var stödpartier åt under förra mandatperioden. De får kritik för anslagsnivån av socialdemokraterna trots att de ska samverka med partier som knappast kommer tillåta några anslagshöjningar om de kommer med i regeringen.

Statsfinanserna - Sahlin anklagar regeringen för att “låna till skattesänkningar”, men faktum är att Sverige är ett av endast sju länder i EU som inte fått kritik för sina statsfinanser.

Pensionerna - det framförs kritik mot att pensionerna sänks, p.g.a. den automatiska broms som slår till i det nuvarande pensionssystemet, trots att socialdemokraterna står bakom pensionsuppgörelsen och faktiskt var det parti som satt vid makten när det nuvarande systemet infördes på 90-talet.

Jobbskatteavdraget - reallöneökningar i den storlek som jobbskatteavdraget motsvarar har aldrig vanliga svenska arbetare upplevt, ändå får de kritik för detta som “pensionärsskatt” trots att pensionärerna också fått sänkt skatt, om än inte lika mycket, och trots att en ökad förvärvsfrekvens är det som mest påverkar pensionernas nivå uppåt på bara några års sikt.

Jag tycker därför att regeringen Reinfeldt liknar en expeditionsministär, den berättar kort vad den gör, men den försvarar sig inte, den agiterar inte, den sätter inte hårt mot hårt i debatten och de ställer inte vänsterns kritik mot hur det var när de fick ta över i oktober 2006. Något som Tony Blair alltid gjorde under sina år vid makten. Vad är regeringen Reinfeldts Ulvskogar som utan skam i kroppen ger sig på sina motståndare vid varje möjligt tillfälle oavsett hur rimligt det är? Varför accepterar Regeringen all denna kritik utan att försvara sig? För mig är det ett mysterium.

Varför har ett parti provval och därpå en nomineringskommitté som sedan fullständigt kör över provvalsresultatet?

Moderaterna petade ner fru Bildt ett antal platser i valet till Europaparlamentet, men detta engagerade gräsrötterna i partiet så till den grad att fru Bildt fick lika många frivilliga kampanjare som övriga kandidater sammantaget och hon blev inkryssad i Europaparlamentet.

Socialdemokraterna sysslar helt enkelt inte med sådant som interna provval utan de låter lokalföreningsstyrelserna (arbetarekommunerna) nominera och sedan vaskas och sållas det av högsta styrelsen i den aktuella valkretsen och är det en riksdagsvalkrets så placerar dessutom partiet centralt ut sina statsråd och statsrådskandidater på valfria länslistor. Jag tycker detta förfarande är helt i sin ordning.

Men att som i folkpartiet i Göteborg ha ett provval och sedan en nomineringskommitté som petar ner de som vunnit medlemmarnas provval med bred marginal för att därefter nominera sig själva - det måste ändå vara svenskt rekord i ruttenhet.

Det slår faktiskt t.o.m. folkpartiet i Stockholm som helt plockade bort Erik Wassén, som kom nia i provvalet, från listan till landstingsfullmäktige. Han har bråkat med sitt eget landstingsråd Birgitta Rydberg om att införa ett sprutbytesprogram för att förhindra smittspridning bland narkomaner. Nomineringskommitténs ordförande var landstingsrådet Birgitta Rydbergs man Lennart Rydberg (bild). Snyggt.

Läs mer på det folkpartistiska nätverket Liberatis blogg här och hos f.d. folkpartistiske tjänstemannen Ingerö här.

Den som kan något om det svenska industristödets tragiskt dyra och meningslösa historia vet att hålla Maud Olofsson högt.

Varvskrisen, började i slutet på 60-talet, den dåvarande socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng och riksbankschefen Per Åsbrink gick då in med långtgående statliga garantier till varvsindustrin, sedan fortsatte det med den på hösten 1976 tillträdda borgerliga regeringens varvsakut, under centerpartistiska ekonomiministern Nils G. Åsling. Detta ledde ändå till bildandet av statliga Svenska Varv AB, då inget av det tidigare stödet hade hjälpt. Till slut lades ändå den mesta varvsverksamheten ner då varvsstödet upphörde med att regeringen Palme avskaffade produktionsstödet till varvsindustrin efter valet 1985.

20 års elände med subventioner och bortkastade skattepengar var över.

Nu har Maud Olofsson inte upprepat ett enda av de tidigare misstagen i den nu pågående krisen i fordondbranschen, och de ska Maud Olofsson och hela regeringen ha beröm för.

Det märkligaste då, under varvskrisen, och nu, under SAAB-krisen, är fackets och socialdemokraternas agerande. Det är även ytterst märkligt att s.k. borgerliga regeringar under 70-talet höll på med varvsstöd och förstatligande av en hel bransch, men det är är inte lika märkligt som LO-fackens agerande nu som då.

Facket och socialdemokraterna brukar berömma sig själva för likalöneprincipen i Rehn-Meidnermodellen. Alla som utför samma typ av arbete ska ha samma lön. Allt för att de mindre lönsamma företagen SKA slås ut så att arbetskraften kan övergå till mer lönsamma företag. I det närmaste är detta att betrakta som att Sverige, på fackets och socialdemokraternas initiativ, redan på 50-talet införde Schumpeters teori om den kreativa förstörelsen som politisk och facklig dogm.

Det märkliga är att denna egna politik inte hindrar fackrepresentanter och socialdemokrater att klaga då dessa principer faktisk får avsedd effekt och olönsamma företag är att på väg att slås ut av just Rehn-Meidnermodellens likalöneprincip. Då ska det till subventioner, stöd och statligt ägande - tvärt emot de egna principernas intentioner. De principer som är grunden för samma fackföreningars centrala löneavtal. Jag tycker det är ohederligt.

En modern kurios pajas i periferin har dock tillkommit, Peter Eriksson (som jag i andra sammanhang talat hyggligt gott om bl.a. här och här på bloggen). Miljöpartiet, som inte lagt två strån i kors för den svenska bilindustrin tidigare, som alltid varit tidig med att kritisera VOLVO och SAAB för de bilar de gör och som varit emot bilismen på alla fronter sedan partiet bildades 1981 - just detta parti anklagar nu regeringen för att ett olönsamt svenskt dotterföretag till USAs största bilföretag läggs ner efter decennier av stora förluster. Det enda som är ovanligare än att SAAB går med vinst är väl att det sker en kärnkraftsolycka med dödlig utgång. Ohederligt är bara förnamnet, men likalöneprincipen har inte varit miljöpartiets idé, men bilhatandet är näst efter kärnkraftshatet partiets livseleixsir.

Och så till sist en stilla undran. Varför lyfter media inte fram den samlade vänsterns hyckleri? Hyckleri och ohederlighet ska väl en fri media med självkänsla alltid sätta tänderna i? Dock diskuteras frågan ur SIFOkratiskt perspektiv i GT här.

Vi har platsgaranti på lärarutbildningarna. Lärarutbildningar där de sedan delar ut tentalösa poäng. Nu ska dessa “behöriga” lärare få ett eget skråväsende eftersom utbildningsminister Jan Björklund föreslår att endast behöriga lärare ska kunna få fast anställning.

Det innebär även att en skola inte ska kunna anställa Bill Gates som lärare i DOS-programmering. Vilket trams.

Jag talade med en borgerligt sinnad, men opolitisk, tjänsteman på utbildningsdepartementet och fick, när jag påpekade vilket trams jag tyckte detta var, kommentaren: “Jag vet, men det låter bra om man inte tänker efter”.

I övrigt kan man ju undra om Björklund verkligen tänker bli överrock åt alla Sveriges rektorer, då han uppenbart inte betror dem med att själva besätta lärartjänsterna på sina respektive skolor. Statlig skola nästa. Och minskad frihet för friskolorna.

Vilket trams.

Länk till tramset finns här och här.

Ingerö nämner frågan här.

LO-ekonomerna, Anna Fransson och Irene Wennmo, skrev på DN debatt 9 december om sin LO-rapport:

Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när alliansregeringens första åtgärder slog igenom, men även under den förra S-regeringen skedde en liknande utveckling. Att låta sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter gröper ur tryggheten för alla.

Vad de säger, förutom det gamla vanliga vänstermantrat att “klyftorna ökar” är faktiskt att de “arbetslösa och sjuka” blivit rikare. Visserligen bara 0,86 procent rikare de senaste sex åren, men det är en välståndsökning och inte en välståndsminskning.

Om man är fattig måste det viktigaste vara att man blir mindre fattig, eller rikare, beroende på hur man väljer att uttrycka det. Är man fattig för att man är arbetslös är vägen till ett jobb avgörande för att bli rikare - och det ska det rimligtvis vara också. Och är man sjuk är det viktigaste att man blir frisk om det är möjligt - och vården i Sverige har blivit bättre sedan 1991. Och LO visar nu i sin rapport att de “fattiga” i det här fallet “arbetslösa och sjuka” alltså blivit rikare.

Men varför detta tjat om klyftorna? Sverige har en världens lägsta ginikoefficienter.

Men det är en sak till som LO inte tar upp och som rimligtvis är ytterst relevant. De skriver om perioden 1991-2007. Det är 16 år, vilket är 20 procent av ett liv i Sverige. Är det samma personer som utgjorde de arbetslösa och sjuka 1991 som 2007? 16 årskullar har tillkommit och 16 årskullar har avlidit. Och sedan tillkommer den eventuella sociala rörligheten. I ett bra samhälle många som tar sig från de lägre decilierna och under sitt liv förmår att göra en liten klassreda inom systemet och helt enkelt komma upp sig en bit. Här är Sveriges svaghet i förhållande till de bästa länderna (vilket givetvis är de ett land med ambitioner ska jämföra sig med).

Hur kan man vara så ointresserad av hur lätt det är att ta sig från absolut fattigdom som LO är i denna rapport?

Hur kan man vara så ointresserad av om det är samma personer inbegrips 1991 samt 2007 som LO är i denna rapport?

Och hur kan man framställa det faktum att “arbetslösa och sjuka” blivit lite rikare som att “skillnaderna mellan fattiga och rika ökar kraftigt”?

Om det väsentligaste är att minska klyftorna kan man göra det genom att de rikaste blir 50 procent fattigare och de fattigaste blir 49 procent fattigare. Skulle det vara att betrakta som en framgång för Sverige enligt LO?

LO bidrar till fördumningen av det offentliga samtalet när de kommer med såna här perspektiv.

Hultsfreds kommun, som styrs av socialdemokraterna och vänsterpartiet, har nu beslutat att satsa dryg 8 miljoner av skattebetalarnas pengar för att säkerställa att det blir Hultsfredsfestival även nästa år.

Vård skola rockfestival liksom.

Nu vet vi att gnäll om att kommunen behöver mer pengar från staten för att klara vården skolan och omsorgen även här är lögn.

Att klimatfrågan är politik vet alla, men att även klimatforskningen verkar dras med svårartad politisering är inte känt för alla.

Ni kanske har hört att temperaturen inte stigit de senaste tio åren, att den s.k. hockeyklubban visat sig bygga på ett fåtal träd i Sibirien och framför allt att grunddata hållits hemlig för utomstående forskare - något som aldrig hade accepterats på något annat vetenskapligt område. Och så förra veckan den läckta interna e-mäjlen som tyder på att forskare medvetet undanhållit data som talar emot deras teorier (klart ovetenskapligt) och i det närmaste låtit svågerpolitik styra för i vilka tidsskrifter deras “vetenskapliga” rapporter ska publiceras i - vilket avgör vilka som ska granska materialet.

Och så nu till Köpenhamnsmötet som inte kan resultera i något bindande avtal eftersom USA inte går med på det. Med tanke på den senaste tidens avslöjanden om ovetenskaplig från forskarvärlden vet vi inte vad som är vetenskapligt sant och vad som är hittepå. Inget bra beslutsunderlag för stora bindande globala åtgärder.

Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson föreslår nu det enda rätta inför Köpenhamnsmötet:

Några punkter kan vara:

• Skapa flera oberoende forskningsinstitutioner som kan konkurrera med olika metoder och ansatser.
• Rusta upp nätet av mätstationer och kvalitetssäkra mätvärdena.Finansiera bojsystem för mätning av oceanernas vattentemperatur.
• Kräv öppenhet med grunddata, så att oberoende forskare kan använda samma material.

Matthias Erzberger, då tysk statssekreterare, var den som i Compiègneskogen skrev på stilleståndsavtalet som avslutade första världskriget. Han var civil, blev utsedd för att han tillhört de som börjat tala om en fredsresulution i stället för en segerfred, vilket ansågs kunna blidka motståndarsidan.

Fem på morgonen skrev han på stilleståndsavtalet och den 11 månaden, den 11 dagen, den 11 timmen trädde stilleståndet i kraft.

Den tyska militären, vars generalstab medvetet och intrikat drev fram kriget, lämnade helt enkelt till en civilist att skriva på stilleståndsavtalet. Senare blev Erzberger förtalad för detta och till slut mördad av två f.d. officerare 21 augusti 1921.

11 november är fortfarande helgdag i de flesta allierade länderna från första världskriget.

1975 gav västtyska posten ut ett frimärke för att uppmärksamma Mattias Erzberger. Mannen som inte trodde på kriget som lösning och som fick bära hundhuvudet för militären som var för feg för att skriva på och som till slut blev mördad för det han gjorde.

Förra året skrev jag detta om stilleståndsdagen.