fytne.nu

Jag förundras över regeringens kommunikation. Den får skit och förefaller ta skit för allt, helt oavsett om det är rimligt eller ej. Den försvarar sig inte när oppositionen kommer med insinuant kritik, den försvarar sig inte när kritiken är oskälig eller kommer från oppositionspolitiker som intar motstridiga ståndpunkter för att ta billiga poänger. Låt mig exemplifiera.

Bilindustrin - denna industri som förtalats, ifrågasatts och bekämpats av miljöpartiet och vänsterpartiet i decennier, får och regeringen skit för att den inte vill stödja på samma framgångsrika sätt som vi stödde varven från slutet av 60-talet till mitten av 80-talet.

FRA-lagen - som jag tycker de förtjänar mycket kritik för - får de kritik för av från socialdemokraterna, trots att det var ett socialdemokratiskt förslag från början. Det var den socialdemokratiske försvarsministern Leni Björklund som under förra mandatperioden beställde utredningen. Något som Sahlin, som satt i samma regering kommer undan med när hon i högan sky klagar på integritetskränkningarna lagen medför. Alltså, det parti som bedrev olaglig åsiktsregistrering redan med IB på 70-talet, kommer undan det faktum att det varken förre eller nu själva har rent mjöl i påsen i övervaknings och integritetsfrågan.

Sjukförsäkringarna - Regeringen försvarar sig knappt mot alla beskyllningar om omänsklighet trots att den situatíon de fick ta över var att världens friskaste folk var det mest sjukskrivna. Och trots att myndigheterna knappast brydde sig om att få de sjukskrivna tillbaks i arbete.

Förtidspensionerna - Trots att regeringen Reinfeldt fick ta över en situation där arbetslösa gjordes till förtidspensionärer på löpande band, hur kärnfriska de än var, med syftet att dölja den öppna arbetslösheten, så får de nu kritik som de knappt försvarar emot när de faktiskt bryter med denna manipulativa och passiviserande politik.

Försvaret - trots att de fått ordning på försvarets ekonomistyrning får de nu ovett från partier som år efter år lät försvaret missköta sin ekonomistyrning. De får kritik från de små oppositionspartierna för utlandsinsatserna, trots att de alla startades av den regering som de själva var stödpartier åt under förra mandatperioden. De får kritik för anslagsnivån av socialdemokraterna trots att de ska samverka med partier som knappast kommer tillåta några anslagshöjningar om de kommer med i regeringen.

Statsfinanserna - Sahlin anklagar regeringen för att “låna till skattesänkningar”, men faktum är att Sverige är ett av endast sju länder i EU som inte fått kritik för sina statsfinanser.

Pensionerna - det framförs kritik mot att pensionerna sänks, p.g.a. den automatiska broms som slår till i det nuvarande pensionssystemet, trots att socialdemokraterna står bakom pensionsuppgörelsen och faktiskt var det parti som satt vid makten när det nuvarande systemet infördes på 90-talet.

Jobbskatteavdraget - reallöneökningar i den storlek som jobbskatteavdraget motsvarar har aldrig vanliga svenska arbetare upplevt, ändå får de kritik för detta som “pensionärsskatt” trots att pensionärerna också fått sänkt skatt, om än inte lika mycket, och trots att en ökad förvärvsfrekvens är det som mest påverkar pensionernas nivå uppåt på bara några års sikt.

Jag tycker därför att regeringen Reinfeldt liknar en expeditionsministär, den berättar kort vad den gör, men den försvarar sig inte, den agiterar inte, den sätter inte hårt mot hårt i debatten och de ställer inte vänsterns kritik mot hur det var när de fick ta över i oktober 2006. Något som Tony Blair alltid gjorde under sina år vid makten. Vad är regeringen Reinfeldts Ulvskogar som utan skam i kroppen ger sig på sina motståndare vid varje möjligt tillfälle oavsett hur rimligt det är? Varför accepterar Regeringen all denna kritik utan att försvara sig? För mig är det ett mysterium.

Varför har ett parti provval och därpå en nomineringskommitté som sedan fullständigt kör över provvalsresultatet?

Moderaterna petade ner fru Bildt ett antal platser i valet till Europaparlamentet, men detta engagerade gräsrötterna i partiet så till den grad att fru Bildt fick lika många frivilliga kampanjare som övriga kandidater sammantaget och hon blev inkryssad i Europaparlamentet.

Socialdemokraterna sysslar helt enkelt inte med sådant som interna provval utan de låter lokalföreningsstyrelserna (arbetarekommunerna) nominera och sedan vaskas och sållas det av högsta styrelsen i den aktuella valkretsen och är det en riksdagsvalkrets så placerar dessutom partiet centralt ut sina statsråd och statsrådskandidater på valfria länslistor. Jag tycker detta förfarande är helt i sin ordning.

Men att som i folkpartiet i Göteborg ha ett provval och sedan en nomineringskommitté som petar ner de som vunnit medlemmarnas provval med bred marginal för att därefter nominera sig själva - det måste ändå vara svenskt rekord i ruttenhet.

Det slår faktiskt t.o.m. folkpartiet i Stockholm som helt plockade bort Erik Wassén, som kom nia i provvalet, från listan till landstingsfullmäktige. Han har bråkat med sitt eget landstingsråd Birgitta Rydberg om att införa ett sprutbytesprogram för att förhindra smittspridning bland narkomaner. Nomineringskommitténs ordförande var landstingsrådet Birgitta Rydbergs man Lennart Rydberg (bild). Snyggt.

Läs mer på det folkpartistiska nätverket Liberatis blogg här och hos f.d. folkpartistiske tjänstemannen Ingerö här.

Den som kan något om det svenska industristödets tragiskt dyra och meningslösa historia vet att hålla Maud Olofsson högt.

Varvskrisen, började i slutet på 60-talet, den dåvarande socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng och riksbankschefen Per Åsbrink gick då in med långtgående statliga garantier till varvsindustrin, sedan fortsatte det med den på hösten 1976 tillträdda borgerliga regeringens varvsakut, under centerpartistiska ekonomiministern Nils G. Åsling. Detta ledde ändå till bildandet av statliga Svenska Varv AB, då inget av det tidigare stödet hade hjälpt. Till slut lades ändå den mesta varvsverksamheten ner då varvsstödet upphörde med att regeringen Palme avskaffade produktionsstödet till varvsindustrin efter valet 1985.

20 års elände med subventioner och bortkastade skattepengar var över.

Nu har Maud Olofsson inte upprepat ett enda av de tidigare misstagen i den nu pågående krisen i fordondbranschen, och de ska Maud Olofsson och hela regeringen ha beröm för.

Det märkligaste då, under varvskrisen, och nu, under SAAB-krisen, är fackets och socialdemokraternas agerande. Det är även ytterst märkligt att s.k. borgerliga regeringar under 70-talet höll på med varvsstöd och förstatligande av en hel bransch, men det är är inte lika märkligt som LO-fackens agerande nu som då.

Facket och socialdemokraterna brukar berömma sig själva för likalöneprincipen i Rehn-Meidnermodellen. Alla som utför samma typ av arbete ska ha samma lön. Allt för att de mindre lönsamma företagen SKA slås ut så att arbetskraften kan övergå till mer lönsamma företag. I det närmaste är detta att betrakta som att Sverige, på fackets och socialdemokraternas initiativ, redan på 50-talet införde Schumpeters teori om den kreativa förstörelsen som politisk och facklig dogm.

Det märkliga är att denna egna politik inte hindrar fackrepresentanter och socialdemokrater att klaga då dessa principer faktisk får avsedd effekt och olönsamma företag är att på väg att slås ut av just Rehn-Meidnermodellens likalöneprincip. Då ska det till subventioner, stöd och statligt ägande - tvärt emot de egna principernas intentioner. De principer som är grunden för samma fackföreningars centrala löneavtal. Jag tycker det är ohederligt.

En modern kurios pajas i periferin har dock tillkommit, Peter Eriksson (som jag i andra sammanhang talat hyggligt gott om bl.a. här och här på bloggen). Miljöpartiet, som inte lagt två strån i kors för den svenska bilindustrin tidigare, som alltid varit tidig med att kritisera VOLVO och SAAB för de bilar de gör och som varit emot bilismen på alla fronter sedan partiet bildades 1981 - just detta parti anklagar nu regeringen för att ett olönsamt svenskt dotterföretag till USAs största bilföretag läggs ner efter decennier av stora förluster. Det enda som är ovanligare än att SAAB går med vinst är väl att det sker en kärnkraftsolycka med dödlig utgång. Ohederligt är bara förnamnet, men likalöneprincipen har inte varit miljöpartiets idé, men bilhatandet är näst efter kärnkraftshatet partiets livseleixsir.

Och så till sist en stilla undran. Varför lyfter media inte fram den samlade vänsterns hyckleri? Hyckleri och ohederlighet ska väl en fri media med självkänsla alltid sätta tänderna i? Dock diskuteras frågan ur SIFOkratiskt perspektiv i GT här.

LO-ekonomerna, Anna Fransson och Irene Wennmo, skrev på DN debatt 9 december om sin LO-rapport:

Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när alliansregeringens första åtgärder slog igenom, men även under den förra S-regeringen skedde en liknande utveckling. Att låta sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter gröper ur tryggheten för alla.

Vad de säger, förutom det gamla vanliga vänstermantrat att “klyftorna ökar” är faktiskt att de “arbetslösa och sjuka” blivit rikare. Visserligen bara 0,86 procent rikare de senaste sex åren, men det är en välståndsökning och inte en välståndsminskning.

Om man är fattig måste det viktigaste vara att man blir mindre fattig, eller rikare, beroende på hur man väljer att uttrycka det. Är man fattig för att man är arbetslös är vägen till ett jobb avgörande för att bli rikare - och det ska det rimligtvis vara också. Och är man sjuk är det viktigaste att man blir frisk om det är möjligt - och vården i Sverige har blivit bättre sedan 1991. Och LO visar nu i sin rapport att de “fattiga” i det här fallet “arbetslösa och sjuka” alltså blivit rikare.

Men varför detta tjat om klyftorna? Sverige har en världens lägsta ginikoefficienter.

Men det är en sak till som LO inte tar upp och som rimligtvis är ytterst relevant. De skriver om perioden 1991-2007. Det är 16 år, vilket är 20 procent av ett liv i Sverige. Är det samma personer som utgjorde de arbetslösa och sjuka 1991 som 2007? 16 årskullar har tillkommit och 16 årskullar har avlidit. Och sedan tillkommer den eventuella sociala rörligheten. I ett bra samhälle många som tar sig från de lägre decilierna och under sitt liv förmår att göra en liten klassreda inom systemet och helt enkelt komma upp sig en bit. Här är Sveriges svaghet i förhållande till de bästa länderna (vilket givetvis är de ett land med ambitioner ska jämföra sig med).

Hur kan man vara så ointresserad av hur lätt det är att ta sig från absolut fattigdom som LO är i denna rapport?

Hur kan man vara så ointresserad av om det är samma personer inbegrips 1991 samt 2007 som LO är i denna rapport?

Och hur kan man framställa det faktum att “arbetslösa och sjuka” blivit lite rikare som att “skillnaderna mellan fattiga och rika ökar kraftigt”?

Om det väsentligaste är att minska klyftorna kan man göra det genom att de rikaste blir 50 procent fattigare och de fattigaste blir 49 procent fattigare. Skulle det vara att betrakta som en framgång för Sverige enligt LO?

LO bidrar till fördumningen av det offentliga samtalet när de kommer med såna här perspektiv.

Hultsfreds kommun, som styrs av socialdemokraterna och vänsterpartiet, har nu beslutat att satsa dryg 8 miljoner av skattebetalarnas pengar för att säkerställa att det blir Hultsfredsfestival även nästa år.

Vård skola rockfestival liksom.

Nu vet vi att gnäll om att kommunen behöver mer pengar från staten för att klara vården skolan och omsorgen även här är lögn.

Jan Helin…

Alltså, först går aftonbladets chefredaktör ut storstilat och meddelar att de inte ska ta in några annonser från sverigedemokraterna, några veckor senare är det samme Jan Helin som låter tidningen han är chef för publicera en famös debattartikel av just sverigedemokraterna.

Som alla vet är förtjänad media värt mångdubbelt mer än betald media. Sverigedemokraterna har hindrats göra det dyra ineffektiva men bjudits på det billiga effektiva. Och såkart har de nu stått i centrum för debatten allt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons artikel.

Än så länge finns det nog ingen som kampanjar bättre för sverigedemokraterna än Jan Helin på Aftonbladet.

Ann-Charlotte Marteus på den USA-liberala tidningen Expressen skriver i en ledarkrönika:

Det var en himla tur att Margareta Winberg hann smita in i historieböckerna mellan regeringarna Bildt och Reinfeldt. I annat fall hade Sverige inte varit världens jämställdaste land i dag. Aldrig i livet.

Citatet är inte rättvist för krönikan, men det är sant. Krönikan handlar om att det är tack vare det driv dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg hade som vi är världens mest jämställda land. Hon pekar på hur den nuvarande regeringen fortsatt arbetet, men inte med samma driv som Winberg. Marteus beklagar att “genusdebatten är närmast obefintlig”.

Tänk vilken fis i rymden debatten om boken om allas vår diskrimineringskultur blev. Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt skrev boken “Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida”

Jämställdhetsdebatten är inte jämlik förrän män kan delta utan att bli bemötta med härskartekniker.

Jag skulle säga att det är just tack vare Margareta Winbergs driv som genusdebatten nu är så svag. För Margareta Winberg och den dåvarande regeringen drev fram en helt besinningslös feministdebatt. En stundtals helt osaklig debatt med vettlösa beskyllningar och konspirationsteorier.

NärIreen von Wachenfeldt, ordförande för kvinnojourernas riksorganisation (Roks), som fick 7 miljoner av våra skattepengar av av Winberg sa att “Män är djur”, ja då blev det bara för mycket. Jag slutade lyssna på bruset. Det är nämligen så vi fungerar som människor, när något känns helt orimligt då uppfattar vi det som irrelevant och bortser från det.

Winberg dödade feministdebatten den senaste gången genom att stödja paranoida idioter. Hon gjorde detta tillsammans med Gudrun Schyman, som höll det famösa Talibantalet 2002, där hon likställde de svenska männen med de kvinnoförtryckande Talibanerna i dåtidens Afghanistan.

Jag skulle ta feminister och genusdebatterande politiker på större allvar om de slutade tala om problemen i Sverige som om det vore sämst i hela världen här, samtidigt som det oftast är manliga högerpolitiker som inte agerar värderelativister mot kvinnoförtryckande diktaturer i världen.

DDR + Sverige = sant

Professor Birgitta Almgren, som tidigare givit ut boken “Drömmen om Norden : Nazistisk infiltration 1933-1945” har nu skrivit boken ”Inte bara Stasi”. Du kan köpa den på Adlibris här.

Hon blev intervjuad av Vetenskapsradion Historia från bokmässan om boken.

Inte okänt för oss som inte var nyttiga idioter i “fredsrörelsen” och som på 80-talet tyckte en del skolböcker i historia, samhällskunskap och tyska var rätt bisarrt DDR-vänliga. Men detta är den bästa samanfattningen av medlöperiet jag sett i svensk media.

Jag kan verkligen rekommendera intervjun. Du kan läsa om, och lyssna på intervjun här.

Birgitta Almgren talar mycket om socialdemokraten och ordföranden i Förbundet Sverige-DDR Stellan Arvidssons roll för de svensk-östtyska förbindelserna.

Jag skulle vilja att de som skrev och de som valde DDR-förhärligande skolböcker åt mig när jag gick i grundskolan och gymnasiet försvarade sig.

Jag skulle vilja att de som var engagerade i den av DDR välinfiltrerade och finansierade “fredsrörelsen” på 50-, 60-, 70- och 80-talet försvarade sitt agerande.

Och jag skulle vilja att han som sa följande försvarade sig:

Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.

Det är Ingvar Carlssons ord från boken “Vad är socialdemokrati?” från 1983.

Slutligen, Bloggen Östra Ölands horisont skrev om Björn Cederbergs bok “Kamrat Spion. Om Sverige i Stasiarkiven”. Bokförlaget MORMOR (2007), 286 sidor, ill. Som jag ser det är detta den andra pusselbiten för förståelse av vad vi var med om och utsatta för. Tyvärr är Kurt Lindgren inte längre ibland oss, men alla borde ändå läsa hans blogg postumt.

Jag har ny lyssnat på budgetdebatten i riksdagen och socialdemokraternas ekonomiska talesman, Thomas Östros, fyller verkligen sin roll som alliansregeringens huvudopponent.

Det går att tycka att regeringen satsat för lite på en det ena och en det andra i krisen.

Det går att tycka att regeringen drivit fram ett för stort budgetunderskott under i krisen.

Men…

Att både klaga på att regeringen spenderar för lite och på att budgetunderskottet växer är ohederligt.

Men Östros följer bara en gammal socialdemokratisk tradition, Ingvar Carlsson agerade precis lika dant som oppositionsledare 1991-1994. Då kritiserades den dåvarande borgerliga regeringen för att “man inte kan bromsa en bild som står redan still” OCH för att Sverige fick ett stort budgetunderskott.

Kristdemokraternas ekonomiske talesman, Stefan Atterfall, påpekade i debatten att Östros i sina skuggbudgetar varje år sedan 2006 föreslagit större budgetunderskott än i alliansregeringens budget.

Inget nytt under solen således. Men man kunde ju önska att det vore svårare att komma undan med denna ohederlighet. Att vi svenskar helt enkelt inte låter oss köpas av sådan ohederlig populism.

Nu har alltså biståndsminister Gunilla Carlsson som representant för EU besökt diktator Robert Mugabe i Zimbabwe. Jag vill ha redovisat vad som uppnåtts med detta besök förutom att man visat Mugabe - och alla andra diktatorer - att man gärna besöker en diktator som EU självt tidigare fördömt för att ha fuskat till sig senaste valet.

Försvara er!

Jag tror Gunilla Carlsson sent kommer ångra fotografierna på där hon frivilligt väljer att besöka diktator Mugabe.

Barbro Hedvall i DN resonerar i liknande banor här.