fytne.nu

LO-ekonomerna, Anna Fransson och Irene Wennmo, skrev på DN debatt 9 december om sin LO-rapport:

Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när alliansregeringens första åtgärder slog igenom, men även under den förra S-regeringen skedde en liknande utveckling. Att låta sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter gröper ur tryggheten för alla.

Vad de säger, förutom det gamla vanliga vänstermantrat att “klyftorna ökar” är faktiskt att de “arbetslösa och sjuka” blivit rikare. Visserligen bara 0,86 procent rikare de senaste sex åren, men det är en välståndsökning och inte en välståndsminskning.

Om man är fattig måste det viktigaste vara att man blir mindre fattig, eller rikare, beroende på hur man väljer att uttrycka det. Är man fattig för att man är arbetslös är vägen till ett jobb avgörande för att bli rikare - och det ska det rimligtvis vara också. Och är man sjuk är det viktigaste att man blir frisk om det är möjligt - och vården i Sverige har blivit bättre sedan 1991. Och LO visar nu i sin rapport att de “fattiga” i det här fallet “arbetslösa och sjuka” alltså blivit rikare.

Men varför detta tjat om klyftorna? Sverige har en världens lägsta ginikoefficienter.

Men det är en sak till som LO inte tar upp och som rimligtvis är ytterst relevant. De skriver om perioden 1991-2007. Det är 16 år, vilket är 20 procent av ett liv i Sverige. Är det samma personer som utgjorde de arbetslösa och sjuka 1991 som 2007? 16 årskullar har tillkommit och 16 årskullar har avlidit. Och sedan tillkommer den eventuella sociala rörligheten. I ett bra samhälle många som tar sig från de lägre decilierna och under sitt liv förmår att göra en liten klassreda inom systemet och helt enkelt komma upp sig en bit. Här är Sveriges svaghet i förhållande till de bästa länderna (vilket givetvis är de ett land med ambitioner ska jämföra sig med).

Hur kan man vara så ointresserad av hur lätt det är att ta sig från absolut fattigdom som LO är i denna rapport?

Hur kan man vara så ointresserad av om det är samma personer inbegrips 1991 samt 2007 som LO är i denna rapport?

Och hur kan man framställa det faktum att “arbetslösa och sjuka” blivit lite rikare som att “skillnaderna mellan fattiga och rika ökar kraftigt”?

Om det väsentligaste är att minska klyftorna kan man göra det genom att de rikaste blir 50 procent fattigare och de fattigaste blir 49 procent fattigare. Skulle det vara att betrakta som en framgång för Sverige enligt LO?

LO bidrar till fördumningen av det offentliga samtalet när de kommer med såna här perspektiv.

I bland brukar jag säga att vi har världens sämsta vänster i Sverige. För att vara i en demokrati alltså. Och detta eftersom vänstern i Sverige är så socialt paternalistisk. I ekonomiska frågor är vänstern som vänstern i den demokratiska världen är mest, de har bara fått styra oproportionerligt mycket under efterkrigstiden. Fakta på marken är således lite extrem i Sverige med ett skattetryck bland de högsta i världen, men det är snarare en effekt av det långa regeringsinnehavet än någon radikalare ideologi än i systerpartierna i andra demokratiska länder.

Det som gör den svenska vänstern så unik är att den är så paternalistisk i livsstilsfrågor. Det ska vara systembolag med skyhöga alkoholpriser, krångliga och dyra processer kring utskänkningstillstånd, krav på vakter, inhägnade områden och servering av varm mat vid serveringsställena. Allt för att göra det nästan omöjligt för den hårdbeskattade arbetarklassen att kunna gå på krogen och äta middag med vin och öl, så som de oftare gör i resten av Europa. Till detta kommer att vänstern i Sverige driver en amerikanskt repressiv narkotikapolitik. Det var den socialdemokratiska regeringen som på 80-talet kriminaliserade innehav för eget bruk och konsumtion. Den som super för mycket får hjälp, den som tar för mycket av andra droger får fängelse. Att “högern” eller konservativa driver denna linje på många hålla är tyvärr som det brukar vara i andra demokratiska länder. Och det är detta som gör “högern” så oattraktiv enligt många. Men i Sverige delas denna högersjuka av vänstern så till den milda grad att det är vänstern som mer än kyrkan driver på denna statliga livsstilspaternalism. Det är därför jag tycker mig ha fog för påståendet att vi har världens sämsta vänster i Sverige eftersom vänstern i Sverige står för ofri ekonomi OCH social paternalism. Borgerligheten står för friare ekonomi och som vanligt - och tyvärr - för social paternalism.

Således kan man inte genom att välja vänster eller borgerlighet påverka den statliga sociala paternalismen i allmänna val i Sverige. Vilket är något frustrerande. Vi kan bara välja mellan stor och jättestor offentlig sektor, eftersom den sociala paternalismen inte är uppe för diskussion. Dock finns det en liten unik faktor i Sverige och det är moderaterna. Moderaterna är något så unikt som ett parti som är allmänt oradikalt, men dock, borgerligt i ekonomiska frågor, men med en unik liberal syn vad gäller livsstilsfrågor. Detta syns vad gäller synen på alkoholfrågan, homoäktenskapsfrågan, abortfrågan och en rad andra symbolfrågor där “högerpartier” faktiskt ofta tycker tvärt om. Dock gäller detta såklart inte narkotikafrågan, men dock.

Moderaterna är något så unikt som ett “högerparti” som är liberalt i ekonomiska frågor och tolerant liberalt i livsstilsfrågor. Det är detta som förklarar att det största “högerpartiet” i Sverige är som störst i storstäderna och relativt sett som svagast på landsbygden. I nästan alla andra demokratiska länder är det tvärt om. Vänstern (som då är socialt liberal) är stark i storstäderna och högern (som då är socialt parternalistisk)  är stark på landsbygden.

Så, de enda svenska partierna som är som sina systerpartier i resten av världen är kristdemokraterna och folkpartiet. Centern har som bekant bara systerpartier i Finland och i Norge, men nu när de blivit allt mer liberala, i takt med att böndernas andel av befolkningen hamnat kring en procent av befolkningen, så ska de nog räknas som ett helt vanligt mittenliberalt parti och därför räknas vara normala enligt det internationella betraktelsesättet.

Övriga partier i Sverige är inte som sina systerpartier i resten av den demokratiska världen.

De tre vänsterpartierna avviker genom att vara som högerpartier brukar vara i många livsstilsfrågor.

Och moderaterna avviker avviker genom att vara som vänsterpartier brukar vara i många livsstilsfrågor.

Socialdemokraterna och socialstyrelsen byter plats

Och detta är inte på väg bort, det är snarare på väg att cementeras.

Socialdemokraterna och socialstyrelsen byter plats vad gäller synen på nyttan med sprutbytesprogram för “narkomaner” (läs. i det här fallet heroinister).

På den socialdemokratiska kongressen beslutades nämligen att de ska bli ännu mer amerikaniserade och repressiva i sin syn på narkotikaproblemen när de nu bestämde sig för att vara emot sprutbytesprogram. Läs om det här.

Några dagar senare gick chefen för socialstyrelsen, tillsammans med cheferna för smittskyddsinstitutet och folkhälsoinstitutet ut på DN-debatt och argumenterade för den nu mera vetenskapligt undersökta nyttan för minskad spridning av HIV och hepatit med sprutbytesprogram. Läs DN-debattaren här.

Internationalen

Sverige har världens näst högsta skattetryck, är en av de mest reglerade länderna i världen och socialdemokraterna är ett oppositionsparti. Varför sjunger då inte socialdemokraterna fjärde versen på internationalen nu när de har kongress? Den borde just nu passa perfekt.

Fjärde versen på internationalen går såhär:

Båd´stat och lagar oss förtrycka
vi under skatter dignar ner.
Den rike inga plikter tycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss .
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp emot kvalen.
Siste striden det är,
ty Internationalen
till alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen.
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

Musikbloggen sundaymorning.nu funderar i samma banor här.

När LO-förbundet byggnads, tillsammans med socialdemokraternas förstanamn Marita Ulvskog, samlades i Vaxholm för att förtidsrösta, som en del i sin kampanj i Europaparlamentsvalrörelsen, ordnade vallokalen extraöppet. Vallokalen skulle öppna först kl. 10, men för att vara socialdemokraternas kampanj behjälpliga öppnades lokalen kl. 9. Vallokalen blev således en del av socialdemokraternas valmadskineri.

Hur orimligt detta förfarande är inser man om man funderar på om de ställt upp på ett liknande sätt om t.ex. sverigedemokraterna ringt och begärt extraöppet vallokalen för att det passade deras kampanj.

Maria Eriksson skriver utförligt om incidenten i Svensk Tidskrift här.

Jag fick i går ett brunt kuvert av Åklagarmyndigheten där det stod:

Underrättelse om beslut

Åtal väcks inte

Brottet hör inte under allmänt åtal

Så det gick precis som jag trodde. Jag hade rätt och Patricia fel. Och den äldre polismannen på plats hade f.ö. också fel.

Jag var 6-7 mars och krökade med en vän på båten Patricia i Stockholm. När jag för tredje gången under kvällen beställde in drinkar körde vakten ut min vän varpå jag meddelade baren att “jag ska inte ha drinkarna jag beställde för vakten körde just ut min vän - så nu ska jag gå.” Varpå jag gick för att ta hand om min något intoxinerade vän. I trappan ut blev jag stoppad av samme vakt som just kört ut min vän och tillsagd att jag skulle betala för drinkarna varpå jag sa att det ska jag inte alls - för ni körde just ut min vän (som en av drinkarna var till) p.g.a. intoxinering. -Då hämtar vi Polisen! -Gör det sa jag. Och så fick jag äran att Prata med konstaplarna. Inget bråk eller fysiskt handlag. Och nu har jag alltså fått Åklagarens ord på att “min gärning” inte är att bedöma som “bedrägligt beteende”.

Jag hade rätt och vakten på Patricia fel. Fytne Patricia 1-0.

Så nu vet ni det, jag är inte bedräglig enligt City åklagarkammare i Stockholm. Sa jag att Åklagarens namn var Ågren?

Klicka här.

Stockholmssyndromet 2

En något negativ bild motbevisas av en rätt hygglig skönmålning - humor.

Faktrum är att de som ser Sverige som bara elände i USA ofta inte är helt updaterade sedan 70-talet då Palme såg till att ambassadörerna togs hem. Nu är Sverige på vissa punkter liberalare och mer marknadsínriktat än USA. Försök få en amerikansk vänsterpolitiker att acceptera skolpeng (school voucher) så får du se hur lätt det är. Skolpengen överlevde 12 år med vänsterstyre i Sverige och nu diskuterar man utformnuingen av reglerna för, men inte existensen av, friskolor.

Och de amerikaner som ser Sverige som en förebild brukar inte ha klart för sig vad LAS betyder för ungdomsarbetslösheten och meritokratin, att vi har vårdköer som folk lider och dör i. Men går det bara omkring snygga bvrudar på gatorna och all offentlig service är gratis så är det smällar man får ta.

Och på motsatt sätt inser inte den svenska vänstern att USA faktiskt, med en global måttståck, är en välfärdsstat där det offentliga står för mer än 40 procent av vården.

Men en sak är klar - fler svenska komiker kopierar amerikanska komiker än tvärt om.

Ola Andersson på SvD skrev här för en vecka sedan om att byggnormerna är ett problem med anledning av folkpartiets utspel att stadsbyggnadspolitiken (miljonprogrammet och ABC-förorterna i sattelitstäderna) skapat segregation. Jag kan bara instämma.

Ett utmärkt litet reportage från den tiden Sverige hade Sovjetisk frihet på radioområdet.

http://wwwc.svd.se/statiskt/multimedia/ljudbildspel/piratradio/index.html

I Sverige finns bara narkotikamissbrukare. I den svenska drogdebatten skiljer man aldrig på brukare och missbrukare. Jo alltså, om det gäller alkohol så anses det finnas sådana som dricker alkohol utan att offentligt och språkligt klassas som missbrukare. Men om det gäller “knark” eller narkotika så är alla missbrukare - för livet. Den som rökte marijana “the summer of love 1967″ är i den svenska debatten att betrakta som en “narkotikamissbrukare”. Man kan inte bruka någon slags narkotika utan att missbruka den och därmed vara på väg ned i förnedring, kriminalitet och förtida död. Ni känner igen debatten. Och retoriken. Staten backar upp denna syn, så det är något officiellt över detta.

Är detta ett problem? Ja det är ett problem, eftersom det blir svårt att problematisera det där med droger. Det blir svårt att föra en nyanserad diskussion. Det blir svårt att diskutera skademinimering eftersom det anses vara en diskussion på det sluttande planet. Därför gäller det att vara kategorisk.

Detta har gått så lång att det satt sig på språket. Narkotikaanvändning, eller narkotikabruk finns inte på svenska, bara narkotikamissbruk finns.

Det som Europeiska kommissionen på engelska ger rubriken “Drug use in Europe under the microscope” blir i sin svenska översättning till “Narkotikamissbruket i Europa under mikroskopet”.

Bloggen Chris Ramblings hittade, och skrev om, just detta exempel här.

Således har vi har två knarkmissbrukare i regeringen, Sven-Otto Littorin och Anders Borg har båda medgett att de prövat/testat narkotika.

Och i den förra regeringen hade vi tre ministrar som  medgett att de prövat/testat narkotika, Mona Sahlin, Thomas Bodström och Gunnar Lund.

De borde samtliga - enligt den offentliga retoriken - sitta inne och inte i regeringen. Det skulle både de och samhället varit förtjänt av. Hur illa skulle det inte kunnat gå för dem annars? Eller…?