Kategoriarkiv: Ekonomi

Stödpengar motverkar förnyelsen

Problemet med allehanda stödpaket för krisande sektorer är just att tillskott av gratispengar från staten just motverkar omställningen i företagen och i ekonomin som helhet.

Här en amerikanska satirteckning som fångar oviljan till omställning och den därmed medföljande iställningen att det är kontantstöd från skattebetalarna man vill ha.

Det kan även vara värt att ha i minna att de republikanska senatorer som stoppade bil-bailouten i senaten, de kommer i huvudsak från södern där de utländska tillverkarna har sina fabriker. Jag förstår att de inte är så sygna på att låta sina väljares pengar går till att stödja konkurrenterna uppe i Detroit.

Ryssland ett blivande krisland

I somras kostade oljan 150 dollar per fat, nu kostar den under 50 dollar per fat. Rysslands president Medvedev har nu sagt att Ryssland gör vad som helst för att få upp oljepriset, från att minska oljeproduktionen till att gå med i OPEC (som om inte det också skulle handla om att just minska produktionen). Han vill att Ryssland ska ta tillbaka sin plats som en av de ledande ekonomierna i världen. Men han kommer gå bet. Och det av flera skäl.

Det är marginalegfterfrågan som sätter oljepriset och eftersom världskonjunkturen, enligt de flesta bedömningar, kommer att vara svag i två år så kommer inte oljepriset att återgå till 150 dollar per fat under denna tid.

OPEC-länderna kan likt Ryssland inte minska produktionen tillräckligt för att driva upp priset så att de får samma inkomster som fram till i sommaren i år. Om de minskar produktionen så att priset stiger till 150 dollar fatet så kommer det under den rådande konjunkturen inte säljas till närmelsevis samma volymer som innan.

Ryssland och OPEC-länderna kommer därför att få några magra år. Och detta tycker jag är utmärkt. Ryssland, såväl som de flesta OPEC-länder, är oljedopade länder där oljeekonomin tränger undan framväxten av andra delar av ekonomin.

I Ryssland lyckades Putin med att skapa ordning och reda i ekonomin och återskapa respekten för Ryssland. Det är den officiella versionen. Men det är i grunden fel. När Putin tillträdde som president år 2000 låg oljepriset på 16-18 dollar per fat. När Putin avgick i våras låg priset på långt över 100 dollar fatet. Och produktionen var dessutom större än år 2000. Det är hela förklaringen till Putins ”framgång”.  5-7 gånger så mycket betalt på en ökande marknad för oljan förklarar hela Rysslands ekonomiska framgång under Putin. Inte undra på att Medvedev nu desperat försöker agera för att höja oljepriset.

Till detta ska Georgienkrigets effekt på valutaflödet till Ryssland läggas. Ryssland är en simpel råvaruekonomi. Putinstyrets oljefokus har undanträngt en mer industriell ekonomisk utveckling i Ryssland.

Vi kommer få höra mer om Ryssland och oljan, för nu har Ryssland vant sig vid inkomsterna, börjat agera sovjetlikt på den globala scenen och plötsligt dras mattan undan.

Ryssland kommer att drabbas av krisen värre än västvärlden eftersom Ryssland har en ekonomi som är ensidigt råvarubaserad och alla råvaror faller i pris. Rysslands enorma valutareserv kommer snabbt ätas upp om inte drastiska åtgärder vidtas. Och vidtas drastiska åtgärder så kommer inte folk i gemen vara lika nöjda och okritiska i Ryssland. Landets befolkning kommer vara mer svårstyrd.

Ryssland kommer få svårare att köpa sig inflytande med med subventionerade oljepriser till vänligt sinnade grannländer.

Så mycket hänger på oljepriset i Ryssland att Ryssland snabbt går mot en omfattande intern ekonomisk kris.

Om den relativa betydelsen av olika faktorer i den ekonomiska krisen

Detta högst relevanta ämne resonerar nationalekonomen Mattias J Lundbäck om på sin blogg Den hälsosamme ekonomisten.

Om man räknar upp de olika faktorer som kan bidra till att dra Sverige upp ur krisen ser det ut ungefär så här:

  1. Kronförsvagning: Stimulanseffekt 200 mdr.

  2. Ränteeffekt på investeringar: Stimulanseffekt 120 mdr.

  3. Automatiska stabilisatorer: Stimulanseffekt 100 mdr.

  4. Krispaket: Stimulanseffekt 8,4 mdr.

Läs inlägget i sin helhet här.

”Krisen en möjlighet att ge till de som röstar rätt”

Stanfordprofessorn och ekonomen Thomas Sowell skriver om den ekonomiska krisen.

Han konstaterar att talet om att den liknar 30-talsdepressionen i magnitud är fel samt att krisen är en ”gyllene möjlighet för politiker att fundamentalt förändra ekonomin och leka Robin Hood, genom att ta från de som troligtvis inte kommer att rösta på dem och ge en del av dessas pengar till de som kommar att rösta på dem.

Och till sist jämställer Sowell F.D. Roosevelts krispolitik politik med företrädaren Hoovers och varnar för att Obama kan komma att förlänga Bushs felaktiga krispolitik på ett liknande sätt.

Läs Sowells artikel här.

Som sagt, Obama har höga förväntningar på sig…

Bilden är från Washington Dulles Air Port.

Reagan tillträdde under den ekonomiska krisen 1981. Då avreglerades det och skatterna sänktes, framför allt sänktes marginalskatterna. 8½ år senare föll Sovjetunionen ihop.

Inte utan att man undrar vad det blir för medicin den här gången. Bush har varit ovanligt tydlig vad gäller frihandel i flera tal och framträdanden efter valet. Han har varnat för vad protektionismen gjorde för att skapa 30-talsdepressionen.

Finanskrisen, medicinen och doktorerna

Det bästa, i nuläget, är att låta automatiska stabilisatorer verka och att anpassa arbetsmarknadspolitiken om så behövs. I den svenska ekonomin är detta fullt tillräckligt. Vi har sannolikt världens mest konjunkturkänsliga statsfinanser och därmed världens mest effektiva automatiska stabilisatorer. Fast den enda person som tycks ha läst på är finansministern. De andra verkar mer ta finanskrisen som en bra ursäkt för att föra fram vad de tycker ändå.

Läs hela inlägget hos Den Hälsosamme Ekonomisten här.

Pensionsreformens historia

Danne Norling skriver om pensionsreformen och det seminarium som hölls på Timbro i samband med att Margit Gennsers bok om densamma presenterades. Han skriver på sin blogg:

Det gamla ATP var instabilt. En reform var nödvändig. Skulle man då kunna övergå från socialistisk skattefinansiering till liberal avgiftsfinansiering? Mot alla odds gick socialdemokraterna med på detta. Detta var utredaren Margit Gennsers förtjänst.

Idag hade Timbro ett lunchseminarium om införandet av det nya pensionsstemet som riksdagen beslutade om 1994. Anledningen var publiceringen av boken Pensionsreformen – Ideologi och politik skriven av förra riksdagsledamoten Margit Gennser (m). Denna kompromissprodukt innehåller flera liberala principer vilket har förvånat historieforskarna. Hur kunde socialdemokraterna så snabbt och enkelt överge ”juvelen i kronan” i det socialistiska välfärdsbygget, frågar de. Och i andra länder förvånas man över Sveriges förmåga att införa ett så omvälvande system.

Boken innehåller dels en historieskrivning av pensionsfrågans utveckling i Sverige under efterkrigstiden och dels en diskussion om hur ett pensionssystem borde utformas.

Läs resten av Danne Norlings bloggpost på hans blogg här.

En del debattörer, såväl borgerliga som socialdemokratiska, diskuterar reformen som om socialdemokrternas lurades till den ovetandes om vad de gick med på. Jag ser det inte så. Jag ser det som ett styrkebesked för socialdemokratin att de kunde se så nyktert på frågan och vara så konstruktiva. Denna, en av Sveriges viktigaste reformer, de senaste 25 åren, inger trots allt hopp om långsiktighet och om realism. Och det är ju trots allt ett statligt pensionssystem och inte ett privat. Dock et statligt pensionssystem som är knutet till den realekonomiska tillväxten och inte en gökunge som det socialistiska ATP-bedrägeriets kjedjebrev.

Tyvärr försvaras inte denna reform i debtten av socialdemokratin så som den borde, men det är väl så att i den dagliga debatten kan de inte frångå slagorden och klasskampsretoriken. Men hade de gjort det hade de säkerligen fått högre förtroende bland mittenväljare som inte tilltalas av marxistisk klasskampsretorik utan vill ha en långsiktigt fungerande ekonomi.

Obama träffar Bush i vita huset i dag

Det rapporteras jut på TV här i USA att Obama i dag måndag, för första gången sedan valet förra tisdagen, ska besöka avgående president Bush i vita huset. Mötet blir intressant med tanke på att Bush varit lågmäld under valrörelsen samtidigt som Obama kontinuerligt kritiserat Bush.

I onsdags, dagen efter valet, sa Bush att han skulle göra vad som stod i hans makt för att övergången till en ny president och en ny administration skulle bli så smidig som möjligt. Han meddelade att han även skulle hålla Obama informerad om alla viktigare ställningstaganden fram tills Obama tillträder 20 januari nästa år.

Detta ska ställas i kontrast till när Bush efterträdde Clinton i januari 2001, då datorernas tangentbord saboterades i vita huset och diverse andra omogna obstruktioner förekom. Bush är helt enkelt inte sådan.

Det riktigt intressanta är om Obama nu när han är vald ska visa sig vara en statsman eller inte. Det ska bli intressant att se vad som sägs efter deras möte under eftermiddagen i dag amerikanska tid. Obama har ju i princip gjort som Sahlin gjort i Sverige och kritiserat allt vad den sittande administrationen gjort, men nu när han väl är vald måste han nog börja välja sina strider. Och rimligtvis kan han inte ändra allt som Bush gjort. Och han måste även börja bli konkret. Change och hope funkade bevisligen i valrörelsen, men nu är frågan vad detta innebär rent substansiellt.

Jag har skrivit tidigare att jag hoppas på att Obama ljög för det amerikanska folket när han återkommande uttalade frihandelskritiskt.

Högt upp på dagordningen står nu hanteringen av den amerikanska fordonsjättarna GM och Ford. Det kan bli amerikanarnas varvskris om det hanteras fel. Många här i USA lobbar nu för statsstöd och annat som inte kan beskrivas som annat än rent industristöd likt vårt tidigare varvsstöd. Vi ska vara tacksamma för att EU och reglerna för den inre marknaden motverkar sådana nationella initiativ i Europa, även om sådant långt ifrån alltid stoppas.

Word

Nicklas Storåkers, vd Avanza bank, kritiserar på DN-debatt stabilitetsfonderna som allianspartierna och socialdemokraterna är överens om.

Systemet med avgifter från bankerna till stabilitetsfonden är dömt att misslyckas. /…/ Enligt förslaget ska bankerna betala olika avgifter utifrån vilka risker de tar. Det är dömt att misslyckas. Att bedöma risker inom bankvärlden är oerhört komplicerat. Hade tillsynsmyndigheterna klarat av det hade den rådande bankkrisen inte brutit ut. Det föreslagna systemet kommer inte att hämma spekulativa banker, medan försiktiga banker får betala notan.

Word.

Ohly och Östros pådrivande i bostadsbubblan

Per Tedin på Sydsvenskan kommenterar Per Nilssons rapport ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” som jag skrev om här under i går:

En jämförelse mellan å ena sidan Sveriges Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, och å den andra amerikanska Federal Home Loan Mortage Corporation, Freddie Mac, och Federal National Mortage Association, Fannie Mae, har sina poänger.

Men skriver Tedin:

Svenska banker tycks på det stora hela ha visat en viss återhållsamhet också under de senaste årens hausse på bostadsmarknaden. Amerikanska bolåneinstitut har däremot levat under hot om böter om de bedömdes som alltför restriktiva i bedömningen av sina låntagare.
Lägg därtill att Freddie Mac och Fannie Mae innan bubblan sprack stod bakom bortemot hälften av bolånen i USA. Det kan jämföras med SBAB:s andel av den privata bolånemarknaden som uppgår till mindre än 8 procent.
Risken för att SBAB blir ett svenskt Freddie Mac får nog trots allt betecknas som liten. Det hindrar inte att bolånemarknaden förmodligen mår bäst om staten håller sig borta från utlåningen.

Läs Per Tedins ledare i Sydsvenskan här.

Och det finns ytterligare ett problem med dessa billiga krediter som driver upp huspriserna – det blir svårare för fler att någonsin i sitt liv lyckas betala av sitt bostadslån och bli obelånade ägare av sitt eget hem. Allt eftersom konstlat billiga krediter drivit upp priserna.

En politik som leder till att fler får ett högbelånat hem och att färre någonsin kommer att kunna ha betalt av sitt hus – är det en bra politik? Jag tycker inte det. Det är en politik som skapar skevheter på marknaden och det är en politik som gynnar: byggherrar, risktagande med andras pengar i banksystemet och fastighetsmäklare som få mer betalt för att förmedla dyrare bostäder än billiga.

Detta är vad SBABs tillskyndare försvarar.

Lars Ohly vill jag mena har därför exakt 180 grader fel i sin debattartikel från 10 oktober där han om finanskrisen bl.a. skrev:

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

Läs Ohlys analys av förslag m.a.a. finanskrisen här.

Och sedan har vi förstås Mona Sahlins ekonomiutbildade skuggfinansminister Thomas Östros som så sent som för drygt ett år sedan protesterade mot alliansregeringens planer på utförsäljning av vissa statliga bolag, däribland SBAB. Jag undrar om Östros fortfarande står för denna sin analys:

TeliaSonera och SBAB är två goda exempel på hur långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än utförsäljningens engångsintäkter.

/—/

SBAB är ett välskött och populärt företag med ett starkt varumärke och en kvarts miljon kunder. Men SBAB har också en viktig samhällsekonomisk funktion. Företaget har tvingat fram en rejäl prispress på bolånemarknaden och enligt riksdagens Utredningstjänst har SBAB:s agerande på bara några år bidragit till att en familj med ett 2-miljonerkronorslån sparat omkring 14000 kronor årligen på ökad konkurrens och sänkta räntemarginaler. När SBAB nu säljs ut är risken stor att prispressen försvinner och lånen blir dyrare.

Regeringen ger, trots att mycket stora gemensamma tillgångar står på spel, inte några ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu skyndsamt måste genomföras. Det kan tyvärr komma att stå svenska skattebetalare mycket dyrt.

Läs Östros artikel här.

Tyvärr äger fortfarande staten SBAB och värdet på SBAB lär inte ha ökat i takt med att den bostadsbubbla, som SBAB varit pådrivande för att skapa, nu pyser ut.