…och sedan…
månadsarkiv: oktober 2008
Mer om politiken bakom finanskrisen
På DN skriver nu även Hans Bergström om den politiska bakgrunden till sub-primelånkrisen under rubriken ”Finanskrisens skuld”:
En analys av vad som faktiskt hände i USA visar framför allt en sak: politiska beslut och myndighetsbeslut har spelat en avgörande roll för framväxten av den bubbla som till sist sprack.
Det är tydligt att politisk populism som går att datera till Carter (Den första Community Reinvestment Act från 1977), Clinton och nu Bush har en mycket stor del av ansvaret för den nuvarande finanskrisen.
Man kan säga att de politiska beslut som tvingade fram billiga lån till insolventa låntagare nu resulterar i att samtliga skattebetalare får betala notan till detta. Det är socialstaten i sin kärna. Politiska beslut för att hjälpa mindre bemedlade som nu betalas av samtliga skattebetalare. Det är bara det att nu kommer det som en ostoppbar konsekvens av politiken i stället för som konsekvens av skatt och fördelningspolitik. Och allt kokar ner till det vanliga: det finns inga fria luncher.
Och i Sverige har vi haft statliga SBAB som eldat på brasan med slopade topplån och belåning upp till 95 procent och slopade krav på amortering.
Läs Hans Bergströms informativa bakgrundsartikel här.
Naomi Kleins nästa bok…
… borde heta:
The Shock Doctrine
The Rise of Disaster SocialCapitalism
Med tanke på hur socialister i alla partier nu passar på att gå in med offentliga pengar och ökat offentligt ägande i världens bank-, och bilidustrisektorer.
McCain stöds av Wall Streets bankirer
”Politikerna bär störst ansvar för finanskrisen”
Under rubriken ”Bubblan som sprack” redogör Stefan Fölster och Jonas Frycklund i dagens Aftonbladet för de politiska orsakerna till den amerikanska sub-primekrisen. Och presidentkandidaten Barak Obamas direkta inblandning i denna giftbrygd. De skriver:
Politikerna bär störst ansvar för finanskrisen
Åtskilliga svenskar och amerikanare hytter i dessa dagar med näven åt vårdslösa bankdirektörer när boräntor stiger och varslen duggar tätt. De har helt rätt. I den svenska bankkrisen 1992 garanterade regeringen att ingen bank skulle behöva stänga porten, men att aktieägarna i konkursmässiga banker skulle förlora allt, och att direktörerna i dessa skulle sparkas utan fallskärmar. Så skedde också i Gotabanken och Nordbanken. Även för USA hade detta varit en rakare hantering än det nu antagna krispaketet.
Vårdslösa bankdirektörer är emellertid inte ensamt ansvariga för krisen. I debatten blundas det för elefanten som står mitt i rummet.
Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två bolånebanker, Fannie Mae och Freddie Mac. Båda var en gång offentliga myndigheter, som halvt om halvt privatiserades. De fick en fortsatt en indirekt statlig garanti vilket har gett tillgång till billigare krediter. Dessutom fick de skattefrihet och lägre kapitaltäckningskrav. Allt detta har gett en konkurrensfördel gentemot privata banker.
Fannie Mae och Freddie Mac-konstruktionen har varit speciellt destruktiv eftersom den byggt på att eventuella vinster gått till aktieägarna och eventuella förluster till staten. En anordning som nästan garanterat leder till ökat risktagande. Båda instituten har genom åren satsat stora resurser på lobbying för att kunna behålla sina statliga dusörer.
Den amerikanska staten påhejad av olika påtryckargrupper, menade på 1990-talet att det förekom diskriminering på lånemarknaden. Radikala grupper som ACORN kampanjade för rätten till bostadslån. Vid den här tiden företräddes ACORN av den unge advokaten Barack Obama. Det här ledde till flera populistiska förslag. Genom Community Reinvestment Act tvingades bankerna att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Man införde en statlig rating som mätte hur många kontor bankerna hade i låginkomstområden och hur många lån de förmedlade där. Om man hade en för dålig CRA-rating så hotades man med böter eller andra bestraffningar, som att inte få eventuella fusioner godkända.
Dessutom pressade det amerikanska bostadsdepartementet Fannie Mae och Freddie Mac till att köpa in mer av den här typen av osäkra bostadslån från bankerna. Det började redan 1992 när bostadsdepartementet blev regleringsmyndighet för instituten. Under Bush-regeringen eskalerade det hela och under åren 2004 – 2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.
Efter 11 september-attacken sänkte den amerikanska centralbanken kraftigt sin styrränta som ditintills hade legat på 6,5 procent. År 2003 hade man kommit ända ner till en styrränta på en procent. Den amerikanska centralbanken är självständig, men den är trots allt en del av staten och genom sin ränteaktivism spädde man på kreditexpansionen ytterligare under de här åren.
Huvudaktören i det amerikanska dramat som just nu spelar upp sig inför världens ögon är inte marknadens aktörer. Det är staten. Så var också fallet i den svenska krisen. Det var statliga Nordbanken som stod för den mest vårdslösa utlåningen, fick de största solvensproblem, och sa upp mest lån till skötsamma småföretagare som drogs ner i krisen. Det vara också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner. Till skillnad från bankdirektörerna förlorade de ansvariga politikerna ingenting när bubblan sprack.
Därför är också ropen på mer reglering av finansmarknaden missriktade. Finansmarknaderna tillhör i dag de mest reglerade branscherna. Ändå förekommer i stort sett samma bubblor och krascher som innan regleringarna infördes. Det är inte mer regler som behövs utan mer av en gammaldags och ganska självklar medicin: Den som spekulerar ska själv stå för fiolerna.
Miljöpartiets ja till EU underlättar för EU-kritiken
När nu miljöpartiet bestämt sig för att ta bort sitt krav på att Sverige ska lämna EU kommer vi få en bättre EU-kritik. Utträdeskravet har ju som bekant gjort att miljöpartiets EU-kritik känts irrelevant.
Detta har dessutom gjort att Socialdemokraterna inte kunnat annat än att vara otydliga i EU-frågan. Hela deras EU-politik har varit ett enda långt hanterande av inre motsättningar kring EU-medlemsskapet, såväl inom socialdemokraterna som inom vänsterblockets tre partier.
Nu är det bara vänsterpartiet som är emot medlemsskapet i EU av de sju riksdagspartierna. Junilistan är som bekant också för medlemsskapet i EU.
Nu kommer vi slippa diskutera EU-medlemsskapet i europaparlamentsvalet. Vi kommer kunna diskutera vilket EU vi vill se och vi kommer kunna diskutera sakfrågorna. En klar förbättring enligt mig.
Miljöpartiet är nog det svenska parti som förändrats mest efter riksdagsvalet. De har strukit medborgalönen, de står bakom budgetdiciplin och har nu landat där deras europeiska systerpartier landat i sin syn på EU.
Vissa av de mer liberala EU-”kritikerna” kommer att hävda att miljöpartiets ja till EU bekräftar att EU-medlemskapet är dåligt. Det må så vara. Jag ser fram emot den förändrade svenska EU-debatten.
DN och den amerikanska finanskrisen
På DN-KULTUR skriver TV-recensenten Johan Croneman om TV-krisen med anledning av den amerikanska sub-primelånkrisen eller ”finanskrisen”:
”Rapporteringen om den ekonomiska krisen är mer än massiv – jag har sett väldigt väldigt få inslag som förmått förklara vad krisen handlar om. Och kritiken mot banker och spekulationer lyser nästan helt med sin frånvaro. Finns det inga radikala ekonomiska journalister som står på spararnas sida? Finns det någon ekonomijournalistik som inte uteslutande ägnar sig åt att vara hejarklack till börsen?
Samma dag i samma tidning, fast i DN-EKONOMI återfinns följande av Jenny Clevström under rubriken ”Krisen ett misslyckande för marknadskrafterna”:
”Robert Greifeld (vd Nasdaq OMX) menar att planen i sig innebär ett misslyckande för den fria marknaden.
-För den representerar helt klart ett misslyckande vad gäller reglering och ett misslyckande för marknadskrafterna”
Alltså, TV gnäller inte på marknaden, men det gör minsann DN. Att Greifeld framhåller misslyckande för reglering före marknaden i sitt svar hindrar inte DN-EKONOMI från att i rubriken bara fokusera på… just det… marknaden.
Hur som helst så undrar man ju om inte TV-recensenten Croneman har hört om ”sub-primekrisen” i TV. Det har jag gjort sedan i våras, utan att vara TV-recensent. Och det är just det som är kärnan i krisen – lån till svaga låntagare. Sedan är det givetvis relevant att diskutera hur det kommer sig att detta utvecklats till ett så gigantiskt problem.
Hade det inte varit för den lag/reglering som kallas Community Reinvestment Act och den amerikanska riksbankens enprocentiga ränta 2003-2004 så hade det knappast sett ut som det gör i dag.
Onaturligt billiga lån till svaga låntagare – kris någon? Frågan är:
- vem som skrivit den lagen, är det marknaden så är krisen ett marknadsmisslyckande, om inte…
- vem som låtit den amerikanska riksbanken hålla räntan på en procet under ett helt år
Vi har ju tidigare fått läsa i DN-KULTUR att svenska media är partisk till förmån för McCain och republikanerna. Jag skrev om det här. Det brukar från tidningshåll framhållas hur bra just tidningar är på att förklara och ge bakgrundsinformation i förhållande till TV. Tur vi har DN så att vi verkligen får veta hela storyn när det gäller nyheter från USA.
Pingströrelsen vill äntligen inte vara en myndighet
I dag lördag skriver pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin på SvD Brännpunkt att Pingströrelsen kompromissar i en artikel med rubriken ”Vi avstår från vigselrätten”:
Röster höjs redan nu för att tvinga alla vigselförrättare att viga även samkönade par. Det är inte en framkomlig väg.
Bättre är då att kyrkor och samfund, inklusive mitt eget, Pingströrelsen, tackar nej till vigselrätten och accepterar att enbart staten legaliserar äktenskapet – oavsett om det är mellan man och kvinna eller samkönade par.
På SvD Brännpunkt den 29/9 föreslog RFSU att den nuvarande partnerskaps- och äktenskapsbalken sammanförs i en gemensam samlevnadsbalk och att staten sköter registreringen av de civilrättsliga avtalen.
Det är en tilltalande tanke och skulle troligen lösa de knutar som många kyrkoledare och politiker ännu brottas med.
Hur sedan paren väljer att inrama den juridiska delen står var och en fritt. Par som har en religiös övertygelse vill säkert få äktenskapet bekräftat i kyrkan, moskén eller synagogan. Icke-religiösa kanske väljer en annan inramning.
En civil samlevnadsbalk oberoende de religiösa trossamfunden är en rimlig väg att gå när politiker nu vill ändra den nu fungerande ordningen. Då bevaras den religiösa tros- och samvetsfriheten och vi kan lägga åratal av het debatt bakom oss. Jag rekommenderar regeringen att allvarligt överväga denna lösning, som jag också tror sänder en signal om respekt för alla berörda parter.
En ordning där kyrkor och samfund frikopplas från den juridiska processen kommer också att vinna gillande bland dem som av principiella eller ideologiska skäl anser att kyrkor och samfund helt bör frikopplas från staten.
Detta är ju just exakt som det rimnligen borde vara i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet. Tyvärr har inte politiska partierna, med undantag för miljöpartiet, kunnat fatta detta.
Jag tror att det går att förklara med vår långa hiostoria med en statskyrka. Detta går tillbaka till Västarås riksdag 1527 där Gustav Vasa avskaffade katolisismen i Sverige och Sverige som första land i världen fick en protestantisk statskyrka. Mellan 1527 och år 2000, alltså i 473 år har vi haft en statskyrka som agerat som en statlig religionsmyndighet. Detta har gjort det svårt för svenskar att fatta att det går att skilja på det religiösa och det juridiska. Men nu såhär i elfte timmen kanske poletten håller på att trilla ned. Tidigare har RFSUs generalsekreterare, Åsa Regnér, också skrivit rimligt på Brännpunkt.
Kanske håller vi på att bli rimliga i det här landet. Föreninger, vilket är vad trossamfund är, ska inte sköta myndighetsutövningen. Det ska staten göra. Alltså ska vi ha ett juridiskt gällenade civilrättsligt avtal som staten tillhandahåller lika för alla, med knökigt undantag för månggifte (alla är ju inte så liberala som jag). Vad sedan olika föreningar gör för att cermoniellt befästa och fira detta ska sedan inte staten lägga sig i.
Till slut är det ju typiskt att den f.d. statliga kyrkan inte var först på plan, utan pingströrelsen. Stt den statskyrkla som haft en ärkebiskop som sagt att en präst inte behöver tro på gud missar detta får väl tillskrivas ambivalemnsen det innebär att vara den tidigare statskyrkan i en sekulariserad och politiskt korrekt stat. Jaja. Nu är frågan om det politiska systemet kan samlas kring denna, miljöpartistiska RFSU-pingströrelselinje. Jag hoppas det. Gör om gör rätt. Snälla Beaatrice Ask.
Socialdemokraternas inre problem med vårdföretag
Ordföranden för den socialdemokratiska pressklubben, bloggaren och min vän, Jonas Morian, ska vikariera som informationschef på vårdföretaget Attendo Care. Detta har fått en hel sossar att helt gå i taket.
Läs detta lilla blogginlägg av socialdemokraten Stig-Britt Ahl och de (just nu) 24 kommentarerna. Det är uppenbart att socialdemokraterna inom sin när en djupt marxistisk gren som faktiskt inte ens är för blandekonomi.
Ett svavelosande förakt mot privata företag och de individer som jobbar för dem smyger fram. Och en helt manisk besatthet av att företagen har som mål att ”gå med vinst”.
Argast av dem alla är förstås Bengt Silfverstrand, en gammal vänstersosse och f.d. riksdagsledamot. Faktiskt den enda riksdagsledamot som blev fälld i domstol under 1970-talet för de s.k. Ockerbybreven.
Man undrar ju på vilket sätt det blir bättre om företag har som mål att gå med förlust? Eller att just batra inte ge kapitalavkastning. Är det inte bra att det privata riskkapitalet används även i företag som ger äldreomsorg?
Man skulle ju vilja veta vad den socialdemokratiska ledningen med Mina Sahlin och talesmannen i dessa frågor, Ylva Johansson, tycker.
Bildt skulle ju svassa för ryssen…
Om ni kommer ihåg kritiken när Carl Bildt utnämndes till utrikesminidter så kommer ni ihåg att han kritiserades för sitt tidigare engagemang och sina optioner i Vostok Nafta och hur det skulle göra att han skulle vara undfallande mot Ryssland. Bl.a. framfördes sådan kritik i Aftonbladet.
Nu efter det Ryska-Georgiska kriget och Bildts skarpa fördömandena av de Ryska agerandet framstår det som att de farhågorna verkligen kommit på skam. Aftonbladet rapporterar nu att Bildt är ”Portad i Moskva”.