Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Mera kärnkraft

Centerns och kristdemokraternas omsvängning, ja tillnyktring, i kärnkraftsfrågan och den nu presenterade alliansöverenskommelsen gör att alliansen har en mycket attraktiv och stabil energipolitik jämfört med vad den samlade (?) vänstern har att erbjuda. Och den här gången är det ombytta roller. Borgerligheten är samlad och enig och vänstern är maximalt splittrad mellan miljöpartisternas nej och LO:s industriförbunds ja. Och socialdemokraterna kommer inte att kunna splittra borgerligheten med energiuppgörelser med centern.

På sikt skulle jag vilja se el som en av sveriges exportbranscher.

För Tyskland, Polen och Baltstaterna måste det vara ytterst attraktivt att skriva långsiktiga leveransavtal för elleveranser från Sverige jämfört med gasavtal med Ryssland. Och elproduduktion i Europa riskerar inte att utlokaliseras till låglöneländer i Asien.

Mera Kärnkraft!

Margot Wallströms hyckleri

Wallström påstår att hon inte alls var med på socialdemokraternas EU-valupptakt för att gynna sitt parti. Hon menar att hon bara var där för att ”prata om vikten av att rösta i EU-valet i juni”.

Tror hon att vi är helt dumma i huvudet?

Bloggaren Henrik Alexandersson skriver om den svenska EU-kommissionären Margot Wallströms hyckleri och dumprat. Läs hela bloggposten här. Tyvärr verkar det inte finnas någon permalänk, men inlägget heter ”Men snälla Margot…” och skrevs 2009-02-04

Uppdatering:

Permalänken hittad. Det ovan refererade inlägget finns här.

Skilda demonstrationkulturer

Bloggaren Johan Ingerö skriver om de skilda demonstrationskulturer som råder i vänstern respektive i borgerligheten.

Vänstern gillar att demonstrera utan tillstånd, krossa fönster på sin väg och uppträda hotfullt mot eventuella borgerliga demonstrationer. Och det är väldigt snarlikt när det gäller demonstrationer till stöd för Hamas, Hizbollah och palestinierna – som delvis har samma deltagare, t.ex. Mona Sahlin, den socialdemokratiska partiledaren och statsministerkandidaten för den ”samlade” vänstern.

Borgerliga demonstrationer, de få som arrangeras, har tillstånd, innehåller inga fönsterkrossande deltagare som hotar omgivningen eller andra demonstranter. De liknar demonstrationer till stöd för Israel.

Och vad gör skånepolisen? Jo självklart är de demonstrationen med tillstånd till stöd för Israel som får avlägsna sig från platsen och Hamas, Hizbollah och palestinier-demonstyrationen utan tillstånd som får vara kvar. I min värld är detta förkastligt. Ska någon ha företräda så är det den med tillstånd.

Glöm inte att läsa även vad Ingerö skriver.

Persson, Lindh, Bodström och Sahlin utvisade medvetet de två Egyptierna till tortyr

SvT Agenda tog upp affären med de två utvisade terroristmisstänkta Egytierna 2001. Anna Lindhs pressekreterare och personlige vän, Eva Franchell, har skrivit en bok där det framkommer att hon anser att Göran Persson la ansvaret för utvisningen på Anna Lindh så som varande föredragande för frågan i regeringen. Thomas Bodström skulle dock ha ansvarat för att amerikanska underrättelsetjänsten CIA tilläts ombesörja transposren som ska ha skett under förnedrande former med ett av CIA inhyrt flygplan.

USA ska enligt Franchell ha hotat med handelskrig med EU om de två inte utvisades, varpå Persson sett till att Lindh effektuerade det hela. Gör eller avgå…

I en gammal intervju med Persson som visades framgick att han tyckte Anna Lindh var ansvarig så som föredragande, men att han så klart kunde sägas ha visst ansvar för allt regeringen gör så som dess chef.

Till detta kan man väl säga att Persson har rätt, men det är inte hela bilden. I Sverige tar regeringen besluten kollektivt och ansvarar därmed för besluten kollektivt, således ansvarar även Mona Sahlin för utvisningen av de två Egyptierna eftersom även hon satt med i regeringen hösten 2001.

Konsekvenserna av det RÖD-röd-gröna sammarbetet

Så kom socialdemokraterna och miljöpartiet överens om att gå till val 2010 på att bilda gemensam regering även med vänsterpartiet. En självklar seger för vänsterpartiet. Och en lika självklar vänsterförskjutning av tyngdpunkten i vänsteralternativet i svensk politik.

Några saker vi kan utgå från som inte har gällt tidigare är att miljöpartiets små och få uppgörelser med de borgerliga partierna inte längre kan sägas gälla. Således ligger följande i farisonen vid en vänsterseger i valet 2010:

Friskolorna, som fått leva på nåder när socialdemokratterna tidigare bildat minoritetsregering eftersom miljöpartiet haft en annan syn på frågan om friskolor och i praktiken varit dess beskyddare. Nu får det anses klart att friskolornas fortbestånd beror på valutgången 2010.

Undantaget för två nyckelpersoner från sist in först ut-regeln i företag med färre än tio anställda. Även detta lilla, men för småföretagen viktiga, undantag beror på valutgången 2010.

Annat som nu står klart är att vi troligtvis kommer att få kommunister i regeringen och i regeringskansliet, människor som tycker Kuba är ett föredöme, om den RÖD-röd-gröna koalitionen vinner valet 2010.

Men mycket är ännu oklart, ett flertal arbetsgrupper ska mejsla ut politiken på resoektive område. Detta medför troligtvis att det blir svårare för socialdemokraterna att kasta om valrörelsen med oväntade utspel så som maxtaxan från valrörelsens slutskede 1998.

Det ska bli intressant var dessa arbetsgrupper kommer fram till vad gäller:

energipolitiken

europapolitiken

försvarspolitiken

utrikespolitiken

En sak till är också klar, socialdemokraterna kommer inte att samtidigt kunna locka med mittenalternativet och den mjuka blockpolitiken. I och för sig kanske de ändå inte hade kunnat göra det nu när alliansen förefaller jobba på hygglihgt friktionsfrit partierna emellan. Blockpolitiken är klar före valet och det är något som gagnar demokratin eftersom alternativen är klara att ta ställning på valdagen. Vi kommer slippa korridormygel med valresultatet efter valet.

”Mona Sahlinska”

Vårt språk är det som gör att vi kan leva i en kultur och inte i ett förfärligt naturtillstånd. När någon fördummar språket så bidrar denne till att försämra det, att göra det mindre användbart. Orden blir otydligare. Förståelsen sämre. Kraftuttrycken urlakas. Nyanserna försviner.

Mona Sahlin har alltid haft ett väldigt eget sätt att uttrycka sig på. Mycket av hennes populäritet från tidigt 90-tal (arbetsmarknadsminister 90-91, partisekreterare under oppositionsåren 92-94) byggde på hennes enkla sätt att kommunicera.

Nu senast har hon beskrivit regeringens arbetamarknadspolitik, den s.k. arbetslinjen som ”satanisk” eftersom inte 80 procent av arbetstagarna får 80 procent av lönen vid arbetslöshet (vilket inte heller var fallet innan under det socialdemokratiska styret). Bl.a. har Ekot rapporterat om detta här.

Alltså, det är ”sataniskt” när någon som får maxbeloppet i a-kassan (för de som får en a-kasseersättning därunder gäller ju som bekant inte detta) nu får 680 kronor om dagen i stället för som tidigare under det socialdemokratiska styret 730 kronor.

50 svenska kronor om dagen i 100 dagar är skillnaden mellan den tidigare socialdemokratiska regeringens ultimata rättvisa och alliansregeringens ”sataniska” arbetslinje, d.v.s. att det relativt sett ska löna sig mer att arbeta.

Man kan ju undra om hon tänker börja beskriva sina skettehöjningsförslag som ”sataniska skattehöjningar” om de höjer skatten med 50 kronor om dagen eller mer i framtiden.

Jag undrar om hon är medvetet infantil likt George W Bush, eller om hon talar på toppen av sin egen förmåga?

Cordelia Edvardsson på Svenska Dagbladet skriver i SvD KULTUR 19 november om Mona Salinska (antar att det ska vara Sahlinska egentligen) under rubriken Språkkonstnärer och verbala spikklubbor.

När språket utarmas, när orden berövas sin innebörd och valör, ja, då bör medborgarna se upp. Särskilt oroande är det när en av våra tyngsta politiska makthavare, med chans att bli Sveriges nästa statsminister, våldför sig på språket.

Personligen har jag ingen åsikt om regeringens så kallade arbetslinje, men när Mona Sahlin ger sig på den, beväpnad med en språklig spikklubba, ­slutar i alla fall jag att lyssna på hennes sakliga argument – om de nu finns. ”Det är sataniskt, det är elakt, det är konservativt”, snyftar Mona med gråten i halsen. Sataniskt? Talar vi här om svarta mässor och ritualmord av små barn? Knappast, ty i nästa sats lär vi oss att ”det är elakt”, som i ”ta inte spaden från lillebror, det är elakt”. Konservativt då? Denna beteckning kan fyllas med nästan vad som helst, dock inte med djävulsmässor eller barnkammarspråkets ”du är elak, du är dum”.

Finanskrisen, medicinen och doktorerna

Det bästa, i nuläget, är att låta automatiska stabilisatorer verka och att anpassa arbetsmarknadspolitiken om så behövs. I den svenska ekonomin är detta fullt tillräckligt. Vi har sannolikt världens mest konjunkturkänsliga statsfinanser och därmed världens mest effektiva automatiska stabilisatorer. Fast den enda person som tycks ha läst på är finansministern. De andra verkar mer ta finanskrisen som en bra ursäkt för att föra fram vad de tycker ändå.

Läs hela inlägget hos Den Hälsosamme Ekonomisten här.

Pensionsreformens historia

Danne Norling skriver om pensionsreformen och det seminarium som hölls på Timbro i samband med att Margit Gennsers bok om densamma presenterades. Han skriver på sin blogg:

Det gamla ATP var instabilt. En reform var nödvändig. Skulle man då kunna övergå från socialistisk skattefinansiering till liberal avgiftsfinansiering? Mot alla odds gick socialdemokraterna med på detta. Detta var utredaren Margit Gennsers förtjänst.

Idag hade Timbro ett lunchseminarium om införandet av det nya pensionsstemet som riksdagen beslutade om 1994. Anledningen var publiceringen av boken Pensionsreformen – Ideologi och politik skriven av förra riksdagsledamoten Margit Gennser (m). Denna kompromissprodukt innehåller flera liberala principer vilket har förvånat historieforskarna. Hur kunde socialdemokraterna så snabbt och enkelt överge ”juvelen i kronan” i det socialistiska välfärdsbygget, frågar de. Och i andra länder förvånas man över Sveriges förmåga att införa ett så omvälvande system.

Boken innehåller dels en historieskrivning av pensionsfrågans utveckling i Sverige under efterkrigstiden och dels en diskussion om hur ett pensionssystem borde utformas.

Läs resten av Danne Norlings bloggpost på hans blogg här.

En del debattörer, såväl borgerliga som socialdemokratiska, diskuterar reformen som om socialdemokrternas lurades till den ovetandes om vad de gick med på. Jag ser det inte så. Jag ser det som ett styrkebesked för socialdemokratin att de kunde se så nyktert på frågan och vara så konstruktiva. Denna, en av Sveriges viktigaste reformer, de senaste 25 åren, inger trots allt hopp om långsiktighet och om realism. Och det är ju trots allt ett statligt pensionssystem och inte ett privat. Dock et statligt pensionssystem som är knutet till den realekonomiska tillväxten och inte en gökunge som det socialistiska ATP-bedrägeriets kjedjebrev.

Tyvärr försvaras inte denna reform i debtten av socialdemokratin så som den borde, men det är väl så att i den dagliga debatten kan de inte frångå slagorden och klasskampsretoriken. Men hade de gjort det hade de säkerligen fått högre förtroende bland mittenväljare som inte tilltalas av marxistisk klasskampsretorik utan vill ha en långsiktigt fungerande ekonomi.

Ohly och Östros pådrivande i bostadsbubblan

Per Tedin på Sydsvenskan kommenterar Per Nilssons rapport ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” som jag skrev om här under i går:

En jämförelse mellan å ena sidan Sveriges Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, och å den andra amerikanska Federal Home Loan Mortage Corporation, Freddie Mac, och Federal National Mortage Association, Fannie Mae, har sina poänger.

Men skriver Tedin:

Svenska banker tycks på det stora hela ha visat en viss återhållsamhet också under de senaste årens hausse på bostadsmarknaden. Amerikanska bolåneinstitut har däremot levat under hot om böter om de bedömdes som alltför restriktiva i bedömningen av sina låntagare.
Lägg därtill att Freddie Mac och Fannie Mae innan bubblan sprack stod bakom bortemot hälften av bolånen i USA. Det kan jämföras med SBAB:s andel av den privata bolånemarknaden som uppgår till mindre än 8 procent.
Risken för att SBAB blir ett svenskt Freddie Mac får nog trots allt betecknas som liten. Det hindrar inte att bolånemarknaden förmodligen mår bäst om staten håller sig borta från utlåningen.

Läs Per Tedins ledare i Sydsvenskan här.

Och det finns ytterligare ett problem med dessa billiga krediter som driver upp huspriserna – det blir svårare för fler att någonsin i sitt liv lyckas betala av sitt bostadslån och bli obelånade ägare av sitt eget hem. Allt eftersom konstlat billiga krediter drivit upp priserna.

En politik som leder till att fler får ett högbelånat hem och att färre någonsin kommer att kunna ha betalt av sitt hus – är det en bra politik? Jag tycker inte det. Det är en politik som skapar skevheter på marknaden och det är en politik som gynnar: byggherrar, risktagande med andras pengar i banksystemet och fastighetsmäklare som få mer betalt för att förmedla dyrare bostäder än billiga.

Detta är vad SBABs tillskyndare försvarar.

Lars Ohly vill jag mena har därför exakt 180 grader fel i sin debattartikel från 10 oktober där han om finanskrisen bl.a. skrev:

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

Läs Ohlys analys av förslag m.a.a. finanskrisen här.

Och sedan har vi förstås Mona Sahlins ekonomiutbildade skuggfinansminister Thomas Östros som så sent som för drygt ett år sedan protesterade mot alliansregeringens planer på utförsäljning av vissa statliga bolag, däribland SBAB. Jag undrar om Östros fortfarande står för denna sin analys:

TeliaSonera och SBAB är två goda exempel på hur långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än utförsäljningens engångsintäkter.

/—/

SBAB är ett välskött och populärt företag med ett starkt varumärke och en kvarts miljon kunder. Men SBAB har också en viktig samhällsekonomisk funktion. Företaget har tvingat fram en rejäl prispress på bolånemarknaden och enligt riksdagens Utredningstjänst har SBAB:s agerande på bara några år bidragit till att en familj med ett 2-miljonerkronorslån sparat omkring 14000 kronor årligen på ökad konkurrens och sänkta räntemarginaler. När SBAB nu säljs ut är risken stor att prispressen försvinner och lånen blir dyrare.

Regeringen ger, trots att mycket stora gemensamma tillgångar står på spel, inte några ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu skyndsamt måste genomföras. Det kan tyvärr komma att stå svenska skattebetalare mycket dyrt.

Läs Östros artikel här.

Tyvärr äger fortfarande staten SBAB och värdet på SBAB lär inte ha ökat i takt med att den bostadsbubbla, som SBAB varit pådrivande för att skapa, nu pyser ut.

Jesus var en ”Community Organizer”

Politiska kampanjer är fulla av fula trick, tjuvnyp, medvetna missförstånd och osakliga beskyllningar. Men i bland blir det riktigt roligt utan att vara grisigt.

Som ni vet gjorde republikanernas vicepresidentkandidat, Alaskas guvernör Sarah Pailin, en sak av att Barack Obama varit ”community organizer” i sitt tal på republikanernas konvent och jämförde det med att det var som att vara borgmästare i en liten stad ”fast med reell makt”.

Det är lite som när socialdemokraterna på 1980-talet vände skojerierna (var det Hasse och Tage som var först?) om att Ingvar Carlsson såg ut som an sko i ansiktet och började kalla patrtimedlemmarna för fotfolket.